Inlägg på debattfora

av Roger Viklund  

Under rubriken inlägg har jag samlat ett urval av de inlägg jag under årens lopp har gjort på olika debattfora. Jag har valt ut de inlägg som kan anses vara informativa och belysa ämnen som jag inte har behandlat i mina artiklar eller inlägg som på annat sätt kan komplettera den information som förekommer i artiklarna. Debattinläggen är ofta skrivna i stunden och därför varierar den språkliga nivån. De fyller heller inte alltid kravet på vetenskaplig exakthet och underbyggnad, och endast undantagsvis finns källor angivna. Då inläggen ofta är svar på andras inlägg, kan de uppfattas som rumphuggna och i vissa fall har jag infogat även andras kommentarer, allt för att öka begripligheten.

Röbäck 2007-06-20

Roger Viklund

Om inte detta hände, vad hände då?

Erland skrev:

Jag ser att Roger Viklund finns här på forumet, och därför vill jag passa på att ställa några frågor rörande hans bok ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Jag tycker att boken är mycket intressant och gedigen som källgenomgång. Men vad jag saknar är en alternativ berättelse:
 

Om Bibel-Jesus, eller någon tillräckligt lik honom, inte har funnits, hur uppstod då tron att en människa vid namn Jesus levde i Palestina och dog omkring år 30 vt för att sedan återuppstå, och att hans liv och gärning beskrivs i evangelierna (så denna tro uppstod senast omkring 100 vt)?

Du, Roger, gör egentligen inget allvarligt försök att komma med en genomtänkt hypotes om detta, och detta gör din bok ofullständig, tycker jag. Så jag tänkte fråga dig om du har någon alternativ berättelse du vill delge oss?

Men, återigen, boken är bra i övrigt.
 

Mvh
Erland

Roger skriver:

Hej Erland!

Din frågeställning är klarsynt och berättigad. Om inte detta hände, vad hände då i stället och varför uppkom just denna berättelse? Jag har noterat att det genom tiderna riktats kritik mot kristendomen och Jesusgestalten; kritik som ofta varit rationell och insiktsfull. Men efter att problemen har blottlagts levererar författaren en förklaring och oftast en förklaring som inte lever upp till samma gedigna krav som själva religionskritiken. Man kan enkelt säga att bevisen saknas för de alternativa förklaringsmodellerna.

De sista årtiondena har allt fler teorier framkastats, alla mer eller mindre grundade i spekulationer. Ett exempel är Alvar Ellegård, vars analyser är mycket starkare än hans hypoteser om att Jesus var Rättfärdighetens lärare. Hypoteserna tillkommer naturligtvis därför att vi inget kan veta om Jesus och därför fältet är fritt för spekulationer.

Givetvis har även jag sökt ett trovärdigt alternativ och en detaljerad förklaring, men tyvärr inte hittat någon som jag anser kunna styrkas tillräckligt, med de fakta som för närvarande föreligger. Så även om jag spekulerar i sektion 5 i min bok, presenterar jag ingen alternativ förklaring som exempelvis Lena Einhorn gör.

Ändå presenterar jag på sätt och vis en förklaring, där Jesusgestalten i min förklaring är ett gnostiskt bygge, där man enligt känt manér ställde samman ett rättrådigt liv som kretsade runt en frälsargestalt som inte hade mer historisk bakgrund är en modern romangestalt. Din fråga blir då varför denna gestalts liv förlades till 20–30-talens Palestina. Och mitt ärliga svar är att jag inte vet. Spekulera kan man, men risken är att man då mal tomt.

Men låt säga att Jesus som jordisk människa är en produkt av den strid som utspelades mellan de ”kristna” falanger med avvikande uppfattningar om vad som var faktiskt och vad som var symboliskt. Ville man hävda att denne Jesus verkligen levt ett liv som människa måste man förlägga detta liv till någon plats och tid. Betänk då att rörelsen vid Paulus’ tid (40-, 50-talen) hade sitt huvudsäte i Jerusalem och att ledarna (pelarna) Jakob, Johannes och Kefas var aktiva då. Den naturliga platsen vore givetvis att förlägga rörelsens uppkomst till rörelsens centrum. Tiden måste också ha varit före pelarnas tid, alltså före 40-talet och varför då inte välja Pilatus, en man som var känd för sin hårdhet och sin förkärlek att bestraffa upprorsmän.

Jag vänder mig ju bara mot evangeliernas Jesus, en gestalt som jag inte tror har funnits om man menar en person som åtminstone i sina huvuddrag liknar Evangelie-Jesus. Men jag kan tänka mig att det har funnits en eller flera gestalter som har givit upphov till berättelsen (liksom jag kan föreställa mig att det inte har funnits någon alls). I min bok citerar jag G. A. Wells, som skriver:

”Jag finner det mer befogat att betrakta de tidigaste dokumentens Jesus som någon om vilkens liv man ingenting visste, någon som inte alls varit samtida eller nära nog samtida med Paulus, men som senare ansågs ha levat omkring år 30 och predikat i Galileen före sin död i Jerusalem, kanske därför att han blev identifierad med en obetydlig galileisk predikant med samma namn (som ju var ett vanligt namn).”

Det kan vara som Wells skriver, men det finns andra möjligheter också. Kanske levde gestalten långt tidigare, vilket skulle förklara Paulus’ ointresse och ovetskap om Evangelie-Jesus. Jesusgestalten är inte så märkvärdig i ett jämförande religionshistoriskt perspektiv. Många religioner har uppkommit kring en central gestalt vars fysiska liv det finns all anledning att betvivla. Ta bara de stora kulterna kring Herakles och Dionysos. Även dessa gestalter förlades till namngivna platser och deras respektive jordeliv skildrades av många författare som om det vore verkligt. Skillnaden mot Jesus är att han förläggs till en speciell tid som vi också kan identifiera. Som jämförelse kan tas Muhammed, vars historicitet jag inte är inläst på, men där inga vittnesbörd finns inom ca hundra år efter hans liv. Buddha förläggs också till en specifik tid. Trots detta är forskarna oense på flera hundra år om när han ska ha levt (om han nu har gjort det).

I vilket fall, ser jag inte något starkt argument till att tro på den traditionella bilden av Jesus. När jag skalar av porträttet blir liksom inget kvar.

Varför förlägga Jesu död till Pilatus’ tid?

Frågan blir då varför man förlade Jesus verksamhet och död till Pilatus’ tid. En uppenbar tolkning är att man ansåg att det måste vara före Paulus? tid. Likaså måste det vara före de pelare som Paulus omtalar, vilka enligt Paulus gick att tolka så att de tillträdde sina ämbeten på 30-talet. Alltså förlade man Jesu levnad till tiden strax före pelarna.

Men det finns en annan, nog så intressant förklaring. Ni som har stött på kristna av den mer ortodoxa typen, vet att de ur GT försöker utläsa profetior om Jesus. Inom den kritiska Bibelvetenskapen tar man dessa profetior som uttryck för att berättelserna i NT är tillrättalagda för att ”profetiorna” skulle uppfyllas, medan då de starkt troende kristna anser att profetiorna uppfylldes. Ni kanske känner till att den bok som möjligen spelar störst roll är Daniels ”profetbok”, en förfalskning från 160-talet fvt. I denna bok, där människosonen omnämns, finns mängder av anspelningar på sådant som står i evangelierna. Det råder inget tvivel om att ”Markus” hade läst Daniels bok, och att han också infogat mängder av material från Daniel. Detta syns kanske tydligast i 13:e kapitlet, som är en så kallad midrash ur framför allt Daniel. En lustig iakttagelse är att kristna beräknar tiden för messias’ framträdande enligt Daniel och lyckas då komma fram till exempelvis den 6 april år 32 vt. Sedan gör man vissa antaganden i evangelierna och lyckas räkna fram att Jesus red in genom Jerusalems portar på en åsna också den 6 april år 32 vt. Därefter säger man: ”se vad exakt profetiorna slog in!” Men tänk då att just dylika beräkningar var vad Paulus och andra skriftlärda ägnade sig åt dagarna i ända. Om man nu kan räkna fram att Daniels messias skulle anlända år 32, visst borde man ha kunnat räkna fram detta också vid sekelskiftet år 100, eller? Tanken ligger då nära att det var just detta som ”Markus” gjorde och att han därför förlade messias ankomst till ca år 30. Sedan gjorde man dateringen tillräckligt mystifierad så att Jesus kan ha korsfästs vilket som helst av åren 26, 29, 30, 32, 33 eller 36 vt.

Angrepp på da Vinci-koden

Jag noterar att jag ingenstans i ”da Vinci”-koden stötte på något påstående av Dan Brown att allt i boken skulle stämma. Jag noterar också att detta påstås snart sagt överallt på Internet och att Brown därmed skulle ljuga. Han skriver däremot att ”alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten”. Jag kan inte avgöra om detta påstående är riktigt, men i varje fall är det inte beskrivningen av konstverkens utseende, de arkitektoniska verkens struktur, existensen av dokumenten eller de hemliga ritualerna utförande, som man försöker vederlägga. Nej, man försöker beslå Brown med att ha fel gällande kristendomens uppkomst. Men Brown har såvitt jag läst aldrig påstått att hans beskrivning av detta skulle vara baserat på fakta. Han skriver ju tydligt att boken är en roman: ”alla beskrivningar ... i romanen ...”

Sedan är det naturligtvis så att han begår misstag när det gäller exempelvis bildandet av kanon eller när han blandar samman Dödahavsrullarna med ”Nag Hammadi”-fynden. ”Da Vinci”-koden är ren spekulation när det kommer till Maria Magdalena och kristendomens uppkomst, men sådana spekulationer har man rätt att göra när man i romanens form försöker skapa en spännande intrig. Och dessutom är ju de dokument han ifrågasätter, nämligen de fyra evangelierna, i sig knappast mer trovärdiga än Browns spekulationer. Så länge man inte har fakta kan man spekulera om hur det egentligen gick till.

Dokumentär om da Vinci-koden

Jovars skrev:

Allt är bara ljug!

Såg programmet om daVincikoden igår [19/2 2005] och fick reda på att allt i boken bara är ljug! ...hmmm...det var som attan!

Lite dum man känner sig nudå, när man nästan svalde betet med hull och hår... källgranskning, vad är det?! ;-)

Roger skriver:

Svälj då inte heller det nya betet, ty även detta är vinklat!

Jag såg också dokumentären och tänkte reflektera något över den. .

Först och främst bygger da Vinci-koden på spekulation. Därom råder inget tvivel. Dokumentären behandlade ett antal områden och jag har endast begränsad kunskap om de flesta av dessa. Huruvida priorén har funnits eller ej vet jag inte och skulle nog vilja undersöka detta närmare själv innan jag bildar mig en säkrare uppfattning. Dokumentären gav enligt mitt förmenande ingen säker uppgift om detta utan byggde på att vi skulle tro på dessa auktoriteters ord om att så var fallet. Jag är inte så mycket för auktoritetstro. Men det är mycket troligt att det hela kan vara en bluff.

Tempelriddarnas avsikter är knappast kända av oss. Hade de en hemlig agenda får vi utgå ifrån att den var just hemlig. Deras kopplingar till frimurarna är återigen en osäker sak. Men det finns onekligen en gemensam idétradition dessa sällskap emellan. Givetvis kan man inte hävda att kyrkan i Skottland är byggd efter planritningen till Salomos tempel då detta tempel inte är återfunnet och då vi saknar ritningar över hur det såg ut. Ja faktum är att vi inte ens vet om templet har funnits.

Och visst är det sant att berättelsen om graal uppkommer under medeltiden. Browns argumentation bygger ju på att traditionen har hållits hemlig hela tiden fram till dess. Det är så som resonemanget ser ut i ”Holy Blood, Holy Grail”. Argumentet att ”sang real” skulle ha varit en felstavning av ”san greal” är ett pseudoargument. Oavsett om detta var en omedveten eller medveten felskrivning kvarstår faktum att kungligt blod och helig graal stavas likadant. Graalförespråkarna resonerar så att san greal är valt just för att dölja men ändå visa att vad som avses är egentligen sang real.

Oavsett faktum att det mesta i dokumentären var självklarheter och plattityder kommer jag inte runt det faktum att den hade en agenda. Det blev mycket tydligt för mig då den gled över på Maria Magdalena och den tidiga kristendomen. Här handlade det inte om att belysa vad som kunde tänkas vara sant. Nej, huvudsyftet var att ”förgöra” de föreställningar som framkommer i da Vinci-koden då dessa hotar den kristna tron. Da Vinci-koden har haft en stor påverkan på många människor och nu handlar det om att visa att den kristna trosuppfattningen är riktig och att det absolut inte är så att Jesus blev pappa till en dotter vid namn Sara.

Visst, det finns inga bevis för att Jesus och Maria var ett par men det finns indicier på detta, inte minst i Filipposevangeliet, i Thomasevangeliet och i Maria Magdalenas evangelium. Då det heller inte finns några bevis för att Nya Testamentets Jesus har funnits är väl inte den ena gissningen sämre än en andra. Att som i dokumentären hävda att den älskade lärjungen var Johannes är rent missvisande. Det är typiskt exempel på apologetik – alltså försvar för den kristna tron. Det finns inga bevis för att den älskade lärjungen skulle ha varit Johannes och faktum är att Maria Magdalena är en minst lika bra kandidat. Att då hävda att Johannes VAR den älskade lärjungen är exempel på just vinklingen av programmet. Detta gör mig ytterst tveksam till uppgifter som rör områden som jag själv inte har undersökt så grundligt. Var dessa uppgifter lika vinklade? Likaså var det pinsamt att höra detta med da Vincis nattvardsmålning. Tittar man noga ser man till och med kvinnans bröst. Att tro att Leonardo skulle ha framställt Johannes med bröst synes märkligt. Ej heller nämndes dolken och handen som inte tillhör någon av de tretton vid bordet.

Jag har aldrig tagit uppgifterna i da Vinci-koden för något annat är spekulation. Som sådana är de fascinerande och inte helt omöjliga. Men liksom det helt saknas bevis för att Bibelns Jesus har funnits saknas det också bevis för att Jesus och Maria var ett par och att hon födde hans dotter. Det hela är en spekulation – men inte en helt grundlös spekulation.

Seth Erlandssons ”Da Vinci-koden och Bibeln”

MATT:
Som skäl att tro på Kristus finns många samstämmiga ögonvittnen, dvs. ögonvittnen till historiska händelser. Eftersom du vill att jag ska lista sakfel som har mer direkt anknytning till kristendomen, så kan jag göra ett försök till här. Jag är övertygad att det finns många fler felaktigheter, men här är i alla fall några stycken. (Källa denna gång: Da Vinci-koden och Bibeln, artikel av Seth Erlandsson).

ROGER:
Som du vet anser jag att det inte finns några ögonvittnen alls och du kan heller inte bevisa att det fanns några. Utan den förutsättningen faller mycket av Erlandssons resonemang.

MATT:
1. Det påstås att Bibeln ”har utvecklats genom oräkneliga översättningar, tillägg och revisioner. Det har aldrig funnits en slutgiltig version av boken” (s 263)

Detta är ett helt missvisande påstående. Olika översättningar av Bibeln kan inte förändra eller ”utveckla” den hebreiska grundtexten till Gamla testamentets böcker eller den grekiska grundtexten till Nya testamentets böcker. Däremot kan översättningar lyckas mer eller mindre bra med att förmedla vad som faktiskt står i bibelböckernas grundtext. Översättningar måste ständigt jämföras med grundtexten och bör revideras, om de inte korrekt återger vad som verkligen står enligt grundtexten. Författares verk, vilken bok det än är fråga om, får inte förändras av dess översättare genom tillägg eller uteslutningar.

ROGER:
Givetvis förändrar inte översättningar den ursprungliga texten. Däremot gör tillägg och revisioner det. I hur hög grad tillägg är gjorda kan vi inte riktigt säkert veta. Men att det har gjorts tillägg vet vi. Brown påstående är alltså formellt inte helt riktigt men jag tycker inte att man kan påstå att just detta yttrande är ett sakfel, då faktiskt både tillägg och revisioner är gjorda.

MATT:
2. Konstantin beställde och bekostade en ny bibel där man uteslöt de evangelier som talade om Kristi mänskliga drag och förhärligade de evangelier som beskrev honom som gudomlig. De tidigare evangelierna förbjöds, samlades in och brändes” (s 267). ”Fler än åttio evangelier togs i beaktande till Nya testamentet, och ändå valde man att bara ta med ett fåtal – bland andra Matteus, Markus, Lukas och Johannes…

Här finns inget som stämmer med verkligheten. Det var aldrig fråga om att gnostiska dokument skulle uteslutas ur Bibeln. De tillhörde aldrig Bibeln och de var aldrig aktuella för ett upptagande i kanon. När de apostoliska ögonvittnesskildringarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes förelåg redan under andra hälften av det första århundradet, fanns inga andra evangelieskrifter. De gnostiska evangelierna kom till långt senare och kunde lätt avslöjas av apostlakyrkan som oäkta. De äldsta gnostiska skrifterna kom till först mot slutet av det andra århundradet och de flesta ännu senare. De har använt sig av vissa delar av Matteus, Markus, Lukas och Johannes, som de omformat och utökat med nya berättelser och Jesusord för att kunna förmedla sina egna gnostiska idéer. Detta förfaringssätt kan jämföras med hur i vår tid t ex José Saramago i boken ”Evangelium enligt Jesus Kristus” och Marianne Fredriksson i boken ”Enligt Maria Magdalena” anknyter till Bibelns ögonvittnesskildringar men tar sig friheten att förändra dem och skapa egna texter för att få fram ett annorlunda budskap.

ROGER:
Jag kan tillstå att Brown även här gör sakfel. Men Erlandsson gör antaganden som han inte kan bevisa och som är förutsättningen för att han ska kunna hävda det han gör. Det finns inga bevis för att något av de fyra bibliska evangelierna är ögonvittnesskildringar. Det finns inga bevis för att de är skrivna på nollhundratalet. Det går inte att bevisa att alla gnostiska evangelier är yngre än de bibliska och att de har byggt på de fyra evangelierna. Konstantin bekostade en ny bibel. De flesta av NT:s skrifter hade vid den tiden nått auktoritet, men vissa var omtvistade, varför Bibeln verkligen fixerades av Konstantin. Inget annat evangelium var dock på tal att tas med. Det kan ha funnits 80 andra evangelier, men vi känner till bara kanske 30 evangelier. Dessa samlades också in och brändes från 300-talet och de närmaste århundradena framåt. Visst säger Brown mer än vad som finns bevis för, men hans antaganden kan i stort vara riktiga.

MATT:
3. Bibeln, så som vi känner den i dag, sammanställdes av den hedniske romerske kejsaren Konstantin den store” (s 264).

Konstantin den store (285-337) har ingenting med Bibelns tillkomst att göra och han försökte inte få fram en ny Bibel. Den information som finns om urkyrkan och fornkyrkan är mycket omfattande och avslöjar Browns påståenden som rena fabuleringar. De apostoliska fäderna (95-150 e Kr) hänvisar till och förutsätter Nya testamentets vittnesbörd om Jesus, de primära källorna. Första Clemensbrevet skrevs i Rom ca 95 e Kr och Didaché i början av 100-talet. Bland kyrkofäderna kan nämnas Justinus Martyren som i sin dialog med juden Tryfon (160 e Kr) nämner att de kanoniska evangelierna lästes och användes i gudstjänsten. Irenaeus talar om det fyrfaldiga evangeliet, dvs. Matteus, Markus, Lukas och Johannes (ca 180 e Kr). Före år 177 sammanställde Tatianus en evangelieharmoni, dvs. en bok som vävde samman i en sammanhängande berättelse vad som stod i de fyra evangelierna. En utmärkt källa till kyrkans första tid är också den kyrkohistoria som Eusebius av Caesarea (ca 280-339) skrivit. Han berättar om hur Matteus, Markus, Lukas och Johannes utgjorde kanons kärna alltifrån deras tillkomst och hur de brukades i gudstjänsterna i Jerusalem, Antiokia, Alexandria och Rom.

ROGER:
Som jag sade tidigare var kanon i stort fixerad långt före Konstantins tid. Men Konstantin satte Eusebios i att utforma en Bibel som kunde omfattas av alla i det stora romerska riket. Och även om kanon i stort var fixerad så gällde det inte i alla delar i Romarriket. Erlandsson är också en aning oärlig när han skriver:

”De apostoliska fäderna (95-150 e Kr) hänvisar till och förutsätter Nya testamentets vittnesbörd om Jesus, de primära källorna.”

Första Klemensbrevet och Didaché ger ingen större upplysning om kanon. Ingen av dem visar exempelvis kännedom om något evangelium. Justinus känner på 150-talet några av evangelierna men han namnger dem inte. Problemet är att man projicerar yngre föreställningar tillbaka på de kyrkofäder man väljer ut. Varför framhålla den obildade Justinus, när mycket mer samtida lärda som Valentinos och Markion framhöll andra skrifter och andra kanon?

MATT:
4. ”Till historikernas glädje lyckades vissa av de evangelier som Konstantin försökte utplåna överleva.
För det första försökte inte Konstantin den store utplåna några evangelier.

ROGER:
Vem förstörde dem då? Varför gömde gnostikerna undan sina evangelier i Nag Hammadi på 300-talet? Visserligen gömdes just dessa nog undan i tiden något efter Konstantins död, men uppsökandet och förstörelsen var en fortgående långvarig process.

MATT:
5. På 1950-talet hittade man Dödahavsrullarna undangömda i en grotta nära Qumran i den judéiska öknen. Och sedan har vi naturligtvis de koptiska skrifterna som påträffades 1945 vid Nag Hammadi…

För det andra innehåller inte Dödahavsrullarna (som för övrigt upptäcktes 1947) några evangelier eller några hänvisningar till Jesus. De tillkom minst 100 år före Kristi födelse och innehåller främst gammaltestamentliga texter, bl. a hela Jesajarullen. Att kombinera Dödahavsrullarna från tiden långt före Kristi födelse, före Nya testamentets tid med gnostiska Nag Hammaditexter från tiden långt efter att Nya testamentets böcker kommit till vittnar om stor förvirring.

ROGER:
Sant! Något jag tillstod redan i ditt förra inlägg. Däremot opponerar jag mig starkt mot: ”gnostiska Nag Hammaditexter från tiden långt efter att Nya testamentets böcker kommit till”. Jag är personligen övertygad om att flera av Nag Hammadi-texterna är äldre än de yngsta nytestamentliga skrifterna, såsom Andra Petrusbrevet och Pastoralbreven.

TILLÄGG:

Visserligen gjordes den första upptäckten av den första grottan innehållande skriftrullar antingen vintern 1946 eller våren 1947, men först flera år senare påbörjade man genomsökningen av området för att finna fler skrifter. Och de flesta av de ytterligare tio grottor man hittade bör ha hittats under 1950-talet.

MATT:
6. I enlighet med sin tradition av att sprida osanningar gjorde Vatikanen förstås allt den kunde för att dessa skrifter inte skulle offentliggöras. Och vad kunde man vänta sig av Vatikanen?

Visst kan man kritisera både påvekyrkans tro och gärningar. Men att påstå att Vatikanen gjort allt för att Dödahavsrullarna inte skulle offentliggöras är ren och skär lögn. Likaså att man motsatt sig utgrävningarna vid Nag Hammadi och försökt förhindra publiceringen av de gnostiska texter som hittats där.

ROGER:
På grund av att Brown sammanblandar Dödahavsrullarna med Nag Hammadi-texterna, är detta ett fel som följer på det förra. Vad orsaken var till ”skandalen” med publiceringen av fynden i Qumran kan man alltid spekulera om. Faktum är att materialet blev tillgängligt först på 90-talet efter en kupp av bland annat Robert Eisenman, som snabböversatte (3 månader?) och publicerade ett utsmugglat material som den utvalda gruppen (bestående av i huvudsak Vatikanforskare) hållit på med i årtionden och förvägrat andra insyn i.

MATT:
7. Texterna belyser allvarliga historiska motsägelser och påhitt och visar tydligt att vår tids Bibel sattes samman och redigerades av män som hade ett politiskt syfte – att slå fast att människan Jesus Kristus var gudomlig, så att de kunde använda hans betydelse för att stärka sin egen makt” (s 267).

Teabings tanke att vissa män manipulerat Nya testamentet för att få fram ”att människan Jesus Kristus var gudomlig” kan inte på något sätt stödjas av Dödahavstexterna eller de gnostiska texterna från Nag Hammadi. Inte heller vittnar de om ”allvarliga historiska motsägelser och påhitt” i Gamla eller Nya testamentet.

ROGER:
Sant!

MATT:
9. Jesus som Guds Son ”föreslogs och röstades igenom vid konciliet i Nicaea” år 325 e Kr. ”Fram till dess såg Jesu anhängare honom som en dödlig profet … en stor och betydelsefull man, men likväl bara en människa. En vanlig dödlig en” (s 265).

Den kristna grundbekännelsen att Jesus är Guds Son bygger inte på ett kyrkomötesbeslut nästan 300 år efter Jesu offentliga verksamhet år 26-30. Den har sin grund i vad apostlarna har hört och sett Jesus själv göra och säga. Petrus svar på Jesu fråga: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” har varit den kristna kyrkans bekännelse om Jesus alltsedan dess: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Vid ett annat tillfälle sa Petrus: ”Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh 6:69). Paulus bekänner: ”Vår Frälsare Kristus Jesus har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium… Jag vet på vem jag tror” (2 Tim 1:10-12).

Att Jesus gör anspråk på att vara Guds Son är inte bara de kristnas övertygelse. Det säger också Jesu motståndare. När Jesus sa till de judar som ville stena honom: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?”, svarade de: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa” (Joh 10:32-33). Stora rådets dödsdom över Jesus grundade sig på att Jesus menade sig vara Guds Son: ”Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö eftersom han har gjort sig till Guds Son” (Joh 19:7).

Vi ser alltså att det är ett lögnaktigt påstående att Jesu anhängare skulle ha betraktat Jesus som ”bara en människa, en vanlig dödlig en” fram till kyrkomötet i Nicaea 325 e Kr. En rad nytestamentliga texter, som enligt både troende och icke-troende historiker bevisligen existerade fr. o m senare delen av första århundradet, visar att både anhängare och motståndare trodde eller hade hört att Jesus var Guds Son.

ROGER:
Här har Brown mer rätt är Erlandsson. Erlandsson väljer till och med att söka stöd i det förfalskade Paulusbrevet, Första Timotheosbrevet. Och som jag tidigare skrev är detta bara ett halvt sakfel. Det är riktigt som Brown skriver att det fanns riktningar som inte ansåg att Jesus var gudomlig. Sakfelet består i att Brown hävdar att det var den förhärskande åsikten. Det var det inte vid den tiden och det kanske aldrig har varit det. Evjoniter och andra judiska grupper ansåg att Jesus var en vanlig människa, om än förmer än alla andra. Vissa gnostiska grupper ansåg att Jesus endast var gudomlig, men ingen jordisk människa.

MATT:
10. ”Ni menar att Jesu gudomlighet var resultatet av en omröstning?” ”En ganska jämn omröstning, till på köpet”, lade Teabing till (s 266).

Det är också lögn att omröstningen var jämn. Röstningen utföll med 316 mot 2. Det var två egyptiska biskopar från Libyen som vägrade att underteckna den nicenska trosbekännelsen och som därför tillsammans med Arius tvingades bort i exil till Illyrien.

ROGER:
Det är sant att detta är sakfel.

MATT:
11. ”Som jag nämnde förut”, klargjorde Teabing, ”hade den tidiga kyrkan behov av att övertyga världen om att den dödlige profeten Jesus var gudomlig. Därför var man tvungen att utesluta alla evangelier som beskrev de jordiska aspekterna av Jesu liv ur Bibeln. De tidiga redaktörerna hade särskilda problem med ett visst besvärande jordiskt tema som återkom i många av evangelierna. Nämligen Maria Magdalena.” Han gjorde en paus. ”Närmare bestämt, hennes äktenskap med Jesus Kristus” (s 277).

Några andra evangelier än Matteus, Markus, Lukas och Johannes har, som sagt, aldrig ingått i Bibeln och det finns inte ett ord om något äktenskap mellan Jesus och Maria Magdalena i dem. Sålunda är det lögn att ”alla evangelier som beskrev de jordiska aspekterna av Jesu liv” har uteslutits ur Bibeln. Brown (via Teabing) syftar sannolikt på de senare tillkomna gnostiska evangelierna.

I det gnostiska Filippusevangeliet finns däremot en passus (63:33-36) som Brown citerar så här: ”Och Frälsarens följeslagerska är Maria Magdalena. Kristus älskade henne mer än alla lärjungarna och kysste henne ofta på munnen. De andra lärjungarna förnärmades och uttryckte sitt missnöje. De sa till honom: ’Varför älskar du henne mer än alla oss?’” Inte heller här står något om ett äktenskap utan bara att Maria var ”följeslagerska” till Jesus. Men Brown vet på råd och låter Teabing förklara: ”Som vilken forskare i arameiska som helst kan tala om betydde ordet följeslagerska på den tiden bokstavligt maka” (s 279). Här begår Brown ytterligare en blunder: Filippusevangeliet skrevs inte på arameiska utan på koptiska och grundtextens ord är ett låneord från grekiskan, nämligen ”koinonós”. Dessutom skulle det vara otänkbart för Jesu lärjungar att vara kritiska mot Maria Magdalena, om hon hade varit Jesu hustru. Kyrkan genomskådade omgående Filippusevangeliet som oäkta och en förfalskning.

ROGER:
I tur och ordning. Filipposevangeliet skrevs inte på koptiska utan med all sannolikhet på grekiska. Vi har återfunnit endast den koptiska översättningen. Och det är klart att där inte finns något säkert uttryck för att Jesus och Maria skulle vara gifta. Det är en ren spekulation. Vi vet inte ens om där stod att Maria kysste honom på munnen. Texten är skadad och munnen är en gissning. Vad gäller följeslagerska är det samma problematik som med broder, där grekiskans adelfos kan betyda såväl biologisk broder, som kamrat. Så om Jakob och Jesus var bröder eller kamrater och om Jesus och Maria var ett par eller kamrater, det får man gissa sig till.

Frågan är också vad Erlandsson menar med Bibeln, när han säger: ”Några andra evangelier än Matteus, Markus, Lukas och Johannes har, som sagt, aldrig ingått i Bibeln”. Vad menar han med Bibeln? Någon egentlig Bibel fanns ju inte före Konstantins tid (i varje fall inte långt före, vad vi känner till).

Vidare: ”Sålunda är det lögn att ’alla evangelier som beskrev de jordiska aspekterna av Jesu liv’ har uteslutits ur Bibeln. Brown (via Teabing) syftar sannolikt på de senare tillkomna gnostiska evangelierna.” De gnostiska skrifterna beskrev definitivt inte Jesus som jordisk – tvärtom! Däremot kan man tänka sig att så gjordes i de tidiga judiska evangelierna, Hebreer-, Nasareer- och Evjoniter-evangelierna.

MATT:
12. Inte heller i ”Marias evangelium” finns det något stöd för att Jesus var gift med Maria Magdalena. Ändå skriver Brown så här, och det är Teabing som talar: ”Jag ska inte tråka ut er med de otaliga omnämnandena av äktenskapet mellan Jesus och Magdalena” (s 280). Det finns bara två gnostiska dokument att hänvisa till och inte ens dessa talar om något äktenskap mellan Jesus och Maria! Men Teabing säger i alla fall: ”Som jag sa tidigare är äktenskapet mellan Jesus och Maria Magdalena ett dokumenterat historiskt faktum” (s 278).

För övrigt finns en hel del påhitt och fantasier angående Maria Magdalena och den heliga Graal.

ROGER:
Visst, detta är inte sant. Om det någonsin har varit detta (jag betvivlar det) så finns det inte något dokument kvar som styrker det. Vad gäller kopplingen mellan Graal och Maria Magdalena är det spekulationer. Men spekulationer är inte sakfel, såvida vi inte kan visa att spekulationerna är felaktiga.

MATT:
13. Brown talar varmt för de gamla hedniska religionernas sexkult och hieros gamos-ceremonier. Det hemliga sällskapet Prieuré de Sion slår vakt om denna urgamla sexualkult genom att praktisera sexriter och Langdon försöker få Sophie att förstå att denna kult inte är något perverst utan viktig. Han säger bl. a:
Historiskt sett var samlaget den handling genom vilken mannen och kvinnan upplevde Gud… Den fysiska föreningen med kvinnan var enda sättet för mannen att bli andligen fullkomnad och att slutligen uppnå gnosis – kunskap om det gudomliga. Sedan Isis dagar hade sexriter ansetts vara den enda väg för mannen från det jordiska till himlen. ”Genom umgänget med kvinnan”, sa Langdon, ”kunde mannen uppnå en höjdpunkt då hans hjärna var helt tom så att han kunde se Gud”… ”Det var genom samlaget mannen blev andligen hel och fick kontakt med Gud… Hieros gamos är inget perverst påhitt. Det är en djup helig ceremoni (s 349).

Sophie går inte med en gång på denna smörja. ”Onekligen var det svårt att vänja sig vid tanken på sex som en väg till Gud”, skriver Brown. Att Bibeln kraftigt fördömer denna sexkult, som var så vanlig bland kananeerna, som andlig blindhet och avfall från HERREN (JHWH), försöker Brown förneka genom att påstå följande:
”De tidiga judarna trodde att det allraheligaste i Salomos tempel inte bara hyste Gud utan också hans kvinnliga jämlike, Shekhina. Män som sökte andlig helhet kom till templet för att besöka prästinnor – hieroduler – med vilka de hade samlag för att uppleva det gudomliga i den fysiska föreningen. Man kunde till och med se det judiska tetragrammet JHWH – Guds heliga namn – som en androgyn förening mellan det maskulina Jah och det förhebreiska namnet för Eva, Havah” (s 350).

Namnet Eva har ingenting med JHWH att göra. Hebreiskan har två olika h-bokstäver, en som vi kan transkribera som just h och en som kan transkriberas som ch. JHWH har det förstnämnda h-et, Eva det sistnämnda (på hebreiska Chawwa). Gudsnamnet JHWH bygger på verbet hawa som senare skrevs haja och betyder ”vara”. Chawwa (Eva) bygger på verbet chawa som senare skrevs chaja och betyder ”leva”.

Förutom detta misstag är det ett helt felaktigt att Shekina skulle vara en gudinna. Shekina är bildat av verbet shakan som betyder ”bo” och Shekina betecknar Guds heliga närvaro, hans boende bland sitt folk i det allraheligaste. JHWH har aldrig en gudinna vid sin sida. Judendomen och Gamla testamentet är strikt monoteistisk. Det finns bara en enda sann Gud.

ROGER:
Jag lämnar hebreiskan därhän, då jag inte kan tillräckligt för att kunna argumentera om det. Men så som Erlandsson skriver har jag också läst att det ska vara.

MATT:
14. ”Sex som en väg för direktkommunikation med Gud utgjorde ett allvarligt hot mot den tidiga kyrkans makt”, förklarade Langdon med dämpad röst. ”Det underminerade kyrkans påstående att kyrkan var enda vägen till Gud. Självklart gjorde kyrkan allt den kunde för att demonisera sex och stöpa om det till en motbjudande och syndig handling” (s 350).
 

Den tidiga kyrkan, dvs. urkyrkan och fornkyrkan, strävade inte efter någon världslig makt. Den slog vakt om profeternas (GT) och apostlarnas (NT) lära. Det innebar att den predikade att Guds rike inte var ett världsligt rike, att Kristus och ingen annan var detta rikes Herre och att Kristus (ingenting annat) var enda vägen till Gud.

MVH
Dessa saker är viktiga för den kristne, men kanske mindre viktiga i ateistens ögon.

ROGER:
Vad ateisten tycker vet inte jag, men dessa saker är inte speciellt viktiga heller för mig, däremot intressanta.

TILLÄGG
Jag tog fasta på några saker Erlandsson skriver. Detta är inget försvar för riktigheten i uppgifterna i Da Vinci-koden. Jag ser Browns roman som fiktion och mycket av sakuppgifterna är felaktiga, men jag tyckte mycket om den spännande romanen och har överseende med de uppenbara faktafelen. Da Vinci-koden skall dock inte ses som sanning. Men det ska heller inte allt som Erlandsson skriver. Jag klippte ur några meningar av det Erlandsson påstår som antingen är felaktigt eller i varje fall inte styrkt. Det vill säga, det är vad Erlandsson anser vara sant, men där det saknas bevis för att han har rätt.

”Bibelböckernas grundtext bevarades och kopierades omsorgsfullt. Tillägg var bannlysta”

”När de apostoliska ögonvittnesskildringarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes förelåg redan under andra hälften av det första århundradet, fanns inga andra evangelieskrifter.”

”De gnostiska evangelierna kom till långt senare och kunde lätt avslöjas av apostlakyrkan som oäkta.”

”De äldsta gnostiska skrifterna kom till först mot slutet av det andra århundradet och de flesta ännu senare.”

”De har använt sig av vissa delar av Matteus, Markus, Lukas och Johannes, som de omformat och utökat med nya berättelser och Jesusord för att kunna förmedla sina egna gnostiska idéer.”

”Den kristna grundbekännelsen att Jesus är Guds Son bygger inte på ett kyrkomötesbeslut nästan 300 år efter Jesu offentliga verksamhet år 26-30. Den har sin grund i vad apostlarna har hört och sett Jesus själv göra och säga.”

”Enligt apostlarnas ögonvittnesskildringar visade Jesus gång på gång inför deras och många andras ögon att han kunde göra det som bara Gud kan göra”

”Vi ser alltså att det är ett lögnaktigt påstående att Jesu anhängare skulle ha betraktat Jesus som ”bara en människa, en vanlig dödlig en” fram till kyrkomötet i Nicaea 325 e Kr. En rad nytestamentliga texter, som enligt både troende och icke-troende historiker bevisligen existerade fr. o m senare delen av första århundradet, visar att både anhängare och motståndare trodde eller hade hört att Jesus var Guds Son.”

Dateringen av evangelierna

På grund av de uppgifter som ofta dyker upp på Passagen rörande evangeliernas tillkomst, tänkte jag göra ett inlägg för att försöka skingra dimman. Först skall slås fast att vi inte kan veta något säkert i denna fråga. Men vi ska också ha i åtanke att bara för att en sak är möjlig, går den inte att åberopa som bevis.

Jag kommer att betrakta evangelierna som pseudonymer. Det betyder att jag utgår ifrån att vi inte vet vilka som skrev dem, men att jag för den skull inte utesluter att de som enligt traditionen har skrivit dem också har gjort det. Jag tror dock inte det. Jag kommer för enkelhetens skull att använda namnen Markus, Matteus. Lukas och Johannes. Jag kommer också att förutsätta att Markusevangeliet skrevs först och att alla de övriga tre är beroende av Markus.

Det betyder att Markus är äldst. På grund av omständigheter betraktar jag Matteus som äldre än Lukas. Johannes har här en mer fristående roll och det enda jag utgår ifrån är att evangeliet är yngre än Markus. Det kan alltså vara samtida eller t.o.m. äldre än både Matteus och Lukas.

En gammal tradition gör gällande att Markusevangeliet skrevs i Rom under slutet av 60-talet. Författaren skall ha varit Markus och denne Markus skall ha fått uppgifterna muntligt från Petrus. Grunden för detta påstående träffar vi först på hos en viss Papias, som vi tror skrev på 130-talet, kanske år 140. Uppgiften härrör från kyrkofader Eusebios som säger att Papias skall ha skrivit detta:

”När Markus blev Petrus’ tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning. Ty han hade varken hört eller följt Herren men följde senare Petrus. Denne undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord. Därför gjorde sig Markus inte skyldig till något fel när han bara nedtecknade en del allteftersom han mindes. Men en sak var han angelägen om, nämligen att inte utelämna något av det som han hört eller återge det fel.” (Eusebios, Kyrkohistoria, 3, 39:15)

Papias skall enligt samme Eusebios också ha sagt följande:

”Matteus sammanställde Jesu ord och gärningar på hebreiska. Var och en tolkade dem efter sin förmåga.” (Eusebios, Kyrkohistoria, 3:39:16)

Frågan är då om vi ska tro på detta? Först och främst måste konstateras att Markus anspelar på förstörelsen av templet i Jerusalem år 70:

”När han gick ut från templet, sade en av hans lärjungar: ’Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!’ Jesus svarade: ’Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.’” (Mark 13:1–2)

Han anspelar också på den romerska tionde legionens intagande av Jerusalem samma år genom att låta Jesus driva ut de orena andar vars namn är Legion ur en man och skicka dem in i 2000 grisar som störtar ner i sjön och drunknar (Mark 5:1ff). Grisen var den tionde legionens emblem.

Frågan är då vad man ska tro på, Papias’ uppgift om att Markus skrivit före år 70 eller inre vittnesbörd i texten som visar på en tid efter år 70? Ska man tro att vårt Matteusevangelium skrevs på hebreiska av lärjungen Matteus, eller ska man betvivla den uppgiften eftersom vårt Matteusevangelium inte bär spår efter att vara en översättning från hebreiskan, utan är skrivet direkt på grekiska? Vi vet detta också genom att Matteus har kopierat merparten av Markus’ grekiska text. Ska vi också tro att Matteus, som följeslagare till Jesus, valde att kopiera i stort sett hela Markusevangeliet, trots att det inte skrivits av någon som själv upplevt händelserna? Ska vi tro att Markus verkligen erhållit uppgifterna från Petrus, Jesu främste lärjunge, trots att Markus begår sådana misstag rörande judiska seder och bruk och palestinsk geografi? Ska vi sätta vår tillit till en person (Papias) som skriver detta?

”Judas vandrade omkring i världen som ett slående exempel på gudlöshet. Kroppen svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in, ja, det gick inte ens för hans väldiga huvud för sig. De sade att hans ögonlock var så uppsvällda att han inte alls kunde se ljuset, och inte ens en läkare kunde se dem med hjälp av optiska instrument. Så djupt hade de sjunkit in. Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans van­ära. När han efter många kval och straff nått slutet på den plats som var hans egen – som de säger – så ligger platsen öde och obebodd ännu i dag på grund av stanken. Ja, ännu kan ingen gå förbi där utan att hålla sig för näsan. Så starkt var utflödet på marken från hans kropp.” (Apostoliska fäderna, Papiasfragment 3)

Jag för min del sätter liten tilltro till dylika fantasifulla mytiska berättelser och då följer att Markus, och därmed alla övriga evangelier, skrivits efter år 70. Har de skrivits efter år 70 blir frågan, hur långt efter?

De första klockrena citaten ur evangelierna härrör från Justinus Martyren på 150-talet. Han talar om ”levnadsminnen” skrivna av apostlarna, Men han namnger inget enda evangelium. Den förste att göra detta är biskop Irenaeus på 180-talet. Även Polykarpos verkar känna evangelierna. Polykarpos (ca 69–ca 156 vt) var biskop i Smyrna (nuvarande Ismir i Turkiet) under första halvan av 100-talet. I ett brev till kyrkan i Filippi synes han känna Matteus’ och Lukas’ evangelier, då han utan att namnge dem, flera gånger uttrycker sig nästan likadant. Brevet är svårdaterat, men bör inte vara senare än från år 135.

Vi har också ett riktigt gammalt textfragment kallat p52. (För grundligare utredning, se: Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?) Det består av Joh 18:31–33 och 37–38 och det dateras normalt till ca år 125. Med den felmarginal som normalt vidlåder dylika dateringar kan man säga att fragmentet bör vara från senast år 150. Jag bortser från fragment p64 som Carsten Thiede daterat till senare delen av nollhundratalet. Denna datering avvisas av nästan samtliga övriga forskare på goda grunder, bland annat därför att fragmentet stämmer med kodex p4 och troligen tillhör denna kodex som är från början av 200-talet. Likaså bortser jag från det fragment 7Q5 från Qumran (För grundligare utredning, se: Fragment från Qumran ej från Markus) som signaturen Svirpan åberopar, då detta inte stämmer med Markusevangeliet 6:52–53 utan härrör från Henoksboken.

Detta innebär att vi har lyckats inringa evangelierna så att de bör ha skrivits efter år 70 och före år 135. Ytterligare en viktig faktor att ta i beaktande är att det finns ett tydligt samband mellan Lukas och historikern Josefus. Modern forskning visar att det mesta tyder på att Lukas bygger på Josefus och inte tvärtom. Bara för att ge ett hum om vad det handlar om kan jag säga följande. ”Lukas” nämner exempelvis i Apg tre upprorsledare (Teudas, Judas från Galileen och egyptern), samma tre som också Josefus berättar om. Josefus säger visserligen att det fanns många, men han omtalar endast tre. Och hur kommer det sig att de båda skriver bara ”egyptern” och inte hans riktiga namn? Det fanns ju miljoner egypter. Att de skulle göra detta oberoende av varandra förefaller märkligt. Sedan tidsplacerar Lukas Jesu födelse till skattskrivningen under Quirinius (Luk 3:1), en händelse Josefus är ensam historiker att fästa någon vikt vid. Till detta kommer flera andra likheter. Deras sätt att skriva historia, deras samsyn på olika grupper, deras användning av samma ord när de beskriver samma saker, allt överensstämmer.

Eftersom både Lukasevangeliet och det senare verket Apg verkar bygga på Josefus’ ”Judiska fornminnen”, som utkom vid årsskiftet 93/94, måste Lukas vara skrivet efter år 94 och därför Apg ännu senare. Spridningen av historiska verk skedde heller inte med expressfart vid denna tid, varför det kan ha tagit många år innan Lukas kom över ett exemplar av Josefus’ bok. Allt detta gör att Lukas knappast kan ha skrivits före år 100. Nu måste vi förutsätta en viss tid i utvecklingen från att Markus skrev fram till dess Matteus och senare Lukas skrev. Ofta räknar man med fem år vardera mellan verken. Det skulle ge den tidigaste dateringen Markus år 90, Matteus år 95, Lukas år 100, Apg år 105 och Johannes någon gång efter år 90. Som jag ser det är detta det tidigaste scenariot för evangeliernas tillkomst. Men schemat går naturligtvis med lätthet att förskjuta både tio och tjugo år framåt i tiden. Vi ser ju att i början av 100-talet uppkommer andra biografiska uppgifter om Jesus hos Ignatios och i Första Timotheosbrevet, varför evangelierna passar in bra i det sammanhanget.

Någon absolut säker datering går alltså inte att göra. Men om man åberopar att evangelierna är tidiga vittnesbörd, måste man kunna styrka att de verkligen är tidiga. Och att en sak är möjlig, betyder inte att den är trolig. Det ska också påpekas att om evangelierna har skrivits tidigast vid sekelskiftet år 100, 70 år efter Jesu död, kan knappast någon som själv som vuxen träffade Jesus vara vid liv för att kunna skriva evangelierna – och därmed faller hela vittnesbörden.

Evangeliedateringar 2

Markus 13 visar kännedom om förstörelsen av templet i Jerusalem år 70. Därför bör den delen vara skriven efter år 70. Värt äldsta textfragment av Markus är från ca 250 vt. Den förste som med stor sannolikhet citerar ur något evangelium är Justinus på 150-talet. Men även Polykarpos synes nästan citera Matteus och Lukas och han bör ha skrivit senas år 135. Då den absolut mest dominerande uppfattningen är att Markus skrivits före dessa båda andra måste det evangeliet vara ännu tidigare än år 135.

Allt detta stöds också av fragment p52 med några rader ur Johannes, vilket brukar dateras till år 125 +/- 25 år och då allra senast år 150 (även om det på senare år av två forskare förlagts till ca år 170). Då Johannes normalt anses yngst bör också detta påverka dateringen av Markus. Å andra sidan synes Johannes ha mycket bättre kännedom om judiska seder och palestinsk geografi, varför det mycket väl kan vara nog så gammalt som Markus,

Hur som helst måste vi förutsätta att någon tid förflutit mellan Markus och Matteus och mellan Matteus och Lukas för att vissa legendbildningar skall ha haft tid att utvecklas. Ofta brukar forskarna låta fem år skilja dem åt.

Vi har då en tidigaste gräns som säger att Markus skrevs direkt efter templets förstörelse år 70, Matteus år 75 och Lukas år 80. Vi har också en övre gräns satt av Polykarpos senast år 135 och om vi lämnar öppet för möjligheten att Johannes inte behöver vara yngst skulle Markus kunna vara skrivet år 125, Matteus år 130 och Lukas år 135.

Då det inte finns några starka hållpunkter att hänga upp evangelierna på i spannet mellan år 70 och 135 har jag helt enkelt valt en medelväg där jag placerar evangelierna runt sekelskiftet år 100 med Markus något före. Det finns en grundläggande anledning för mitt antagande och det är de övriga nytestamentliga skrifterna. I de skrifter som är tillkomna före år 100 finns inga spår efter det som evangelierna säger. Dessa författare är mest upptagna med det andliga Kristusväsendet. Tillsynes har berättelserna om hans jordeliv ännu inte tagit form. Men efter år 100 nämns Pilatus i Första Timotheosbrevet och Ignatios känner till en hel del om det som berättas i evangelierna. Därför synes det rimligt att anta att också evangelierna tillkommit kring sekelskiftet.

När det gäller Thomasevangeliet hänger det samma med förekomsten av Q. Om det har funnits ett dokument (Q) som legat till grund för Matteus och Lukas bör det vara åtminstone samtida med Markus. Har även Markus nyttjat Q, vilket alltfler i dag synes anta måste Q vara äldre än även Markus. Då Thomas till sin utformning påminner så mycket om Q och då Jesusutsagorna uppvisar en så ”enkel” form i Thomas (vilka påminner om Q men oftast känns ännu ursprungligare) är det en god gissning att Thomas också är väldigt gammalt.

De äldsta textfynden av Thomas härrör från ca år 200 och är från ungefär samma tid som de äldsta textfynden av de synoptiska evangelierna. Så jag kan inte se varför inte Thomas skulle kunna vara äldre än Markus.

Predikanter i dödsriket?

MrLaban:

I 1 Petrus 4:6 står: (översättning okänd, evd?)
”... i detta syfte blev de goda nyheterna förkunnade också för de döda...”

Vem predikade/predikar för de döda? Gör/gjorde Jesus det?

/MrLaban, som bara undrar om man får en ny chans sedan

Roger:

Det är alltid roligt att få lära sig något nytt. Detta har passerat utan att jag upptäckt det. Bibel 2000 översätter Första Petrusbrevet 4:6 sålunda:

”Ty därför förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda: även om de som människor blev dömda kroppsligen, skulle de få leva andligen, som Gud.” (1 Pet 4:6)

Nyckelordet här är ”nu”, det vill säga de som ”nu” är döda. Men när jag tittar på den grekiska grundtexten finns inte detta ord. När jag däremot betraktar femton engelska översättningarna på BibleGateway har de nästan genomgående översatt det så att förkunnelsen skedde i det förgångna medan de fortfarande var i livet. Fotnoterna är dock intressanta. Fotnoten till Amplified Bible säger:

”Most commentators interpret this preaching to be a past event, done not after these people had died, but while they were still alive.”

Observera att det står att de tolkar det så, inte att texten säger så. Om vi då tittar på den bokstavstrogna ”Young’s literal translation” så har man översatt stycket:

”for for this also to dead men was good news proclaimed, that they may be judged, indeed, according to men in the flesh, and may live according to God in the spirit.”

Här finns heller inget tecken på att det skett i det förgångna. Jehovas’ ”The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures” översätter det så att

”the good news was declared also to the dead”.

Tydligt är att grundtexten inte säger något om att det skedde i det förgångna. Alla översättningar som hävdar det gör det på logiska grunder, inte på språkliga. Det är tydligt att detta kan röra sig om ytterligare en symbolisk tolkning av döden, något som är så uppenbart hos Paulus. Eller när Thomas uppmanar de andra lärjungarna att ”dö”. Det rör sig i dessa fall om gnostiska tolkningar av döden som ett förändrat medvetandetillstånd. Att återuppstå var en symbolisk beskrivning av att uppnå gnosis. Kanske avses samma sak även här i Första Petrusbrevet 4:6?

De apokryfiska Esra-böckerna

En liten utredning angående den begreppsförvirring som råder om de apokryfiska Esra-böckerna. Det utdrag som Arn presenterat härrör från ett grekiskt original som i sin helhet finns bevarat endast i olika översättningar. I de flesta latinska handskrifter går skriften under namnet Fjärde Esra, men inom den engelskspråkiga protestantiska litteraturen kallas den Andra Esra. Inom forskarvärlden kallas boken ofta Esraapokalypsen.

Skriften är ett försök att tolka Daniels bok och det förhatliga Romerska riket framställs som det sista av de fyra världsrikena. Boken inleds med frågan varför Gud inte har uppfyllt sitt löfte till sitt folk. Förklaringen blir att slutet ska komma efterhand. Boken porträtterar det kommande fridsriket under Messias där också Moses, Henok, Elia och Esra skall härska före uppståndelsen och domen. Så följer en apokalyptisk beskrivning av Jerusalems historia och kommande öde. I en annan vision framställs Romarriket i en symbol av en örn. Kapitel 13, som Arn publicerat, handlar om det Messianska rikets ankomst och där omtalas en som liknar en människoson.

Intressant är också uttalandet; ”Min son, Messias, skall dö” (4 Esra 7:29). Eftersom Mose som den förste Messias inte fick komma in i det förlovade landet, skulle inte heller den nye Messias få ynnesten att uppleva Guds rike. Samtidigt föreställde man sig Messias som en lidande person, en som i medkänsla lider med sitt folk. Han sågs som den lidande tjänaren, och han måste dö för sitt folks skull. Men Fjärde Esra är inte ett kristet, utan ett judiskt verk. Ändå citerades skriften flitigt av kyrkofäderna eftersom den stödde den kristna uppfattningen.

Som annan litteratur inom samma genre är den medvetet insvept i dunkel. Originalet tros vara tillkommet någon gång efter år 70 vt (det vill säga efter Jerusalems förstörelse) och troligen vid sekelskiftet år 100 vt. Men de inledande (1-2) och avslutande (15-16) kapitlen bär tydliga kristna spår och är senare tillägg från 200-talet.

Varför betvivla Jesus men tro på Alexander?

Jag kan inte säga att jag är någon expert på Alexander, kallad den store, vilken levde mellan 356 och 323 fvt. Men om vi tar Alexander, har vi mängder av byggnader, och till och med städer som bär hans namn. Alexander grundlade själv Alexandria, som också döptes efter honom. Han ödelade städer och länder och om han inte gjort detta, vem gjorde det då? Utan Alexander blir det ett hål i kronologin gällande grekiska härskare och otaliga händelser i medelhavsområdet. Han har också efterlämnat mynt med sin bild på. Det finns ett antal inskriptioner från slag där fienden omnämnt honom. Det finns till och med ett brev av Alexander, skrivet i sten till folket i Chios och detta brev är daterat till 332 fvt; 9 år före Alexanders död.

Dessutom har Alexanders liv dokumenterats av fler än 20 samtida historiker. Inget enda av dessa verk har dock överlevt, men författarna och verken finns omnämnda av andra antika författare vilka också hämtat sitt material om Alexander därur.

Problemen är mycket större när det gäller Jesus. Vi vet att tron på frälsaren Jesus Kristus hade börjat sprida sig vid sekelskiftet år 100. Att Tacitus strax därefter hänvisar till att en Kristus korsfästs av Pilatus innebär troligen inget annat än att han vidareförmedlade det de kristna trodde vid denna tid. Talmud är alldeles för sen och Jesusomnämnandena härrör tidigast från 200-talet och bygger på att judarna ville smäda de kristna. Dessutom går uppgifterna tvärt emot evangeliernas skildring och de förlägger Jesus till en tidigare epok, eftersom han sägs ha förföljts av kung Alexander Jannaios, vilken regerade åren 103-76 före vår tidräkning.

Det finns alltså ingen som helst likhet mellan Jesus och Alexander vad gäller historiciteten. Utan Alexander måste vi konstruera om hela historien för hela medelhavsområdet och helt enkelt uppfinna en ny Alexander för att ta hans plats. Historien flyter däremot lika bra oavsett om det har funnits någon Jesus eller ej. Det är detta som är skillnaden.

Genea – släkte eller generation?

KEFA MED F:

”...jordens undergång under den innevarande generationen.”

- Här väljer du den sämsta av bibeltolkningar. Finns det någon svensk bibel som använder ordet generation här?

”Amen säger jag er: Detta SLÄKTE skall inte dö, förrän allt detta händer.” (Folkbibeln)

David H. Stern skriver i sin bok ”Jewish New Testament Commentary”:

This people will certainly not pass away. If ”this people” is the correct translation of Greek e genea avte, Yeshua is guaranteeing that the Jews will perists as a people untill his second coming. He is echoing the promise of Jeremiah 31:35-36;
 

”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, HERREN Sebaot är hans namn: Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid.”

ROGER:
Det grekiska ord som används i Markus 13:30 är genea (genea). Här följer versen först i det grekiska originalet och därefter i Bibelkommissionens översättning från Bibel 2000:

amhn legw umin oti ou mh parelqh h genea auth mecris ou tauta panta genhtai

”Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer.”

I The New Testament Greek Lexicon ges följande fyra betydelser av ordet:

1. athered, birth, nativity

2. that which has been begotten, men of the same stock, a family

a. the several ranks of natural descent, the successive members of a genealogy

b. metaph. a group of men very like each other in endowments, pursuits, character

1. esp. in a bad sense, a perverse nation

3. the whole multitude of men living at the same time

4. an age (i.e. the time ordinarily occupied be each successive generation), a space of 30 - 33 years

Som ni märker finns ingen betydelse av ”släkte” med innebörden ”människosläkte”. Ordet genea betyder rätt och slätt generation. En av grundorsakerna till att Markus och Matteus anses ha skrivit före Lukas är just denna passage, där Markus uppenbarligen väntade Jesu ankomst under sin egen livstid. Matteus kopierade Markus men när Lukas skrev hade redan ganska lång tid förflutit och ingen Jesus hade kommit. Lukas valde då att inte kopiera detta stycke hos Markus.

Man kan lätt misstänka att bibelkommissionen valt att översätta till släkte i stället för generation, för att dölja det faktum att detta är en felaktig profetia och att Jesus aldrig ankom (återkom är också en felaktig översättning) vid den tid Markus sade att han skulle komma.

Apologeternas epok

MIKAEL SKREV:
Ett litet aber ”apologetiker” kallades de första kristna som försvara kristendomen.
 

Och om det skall vara helt rätt så var deras försvar inte baserat på de texter som man finner i nya testamentet av idag.

ROGER:
Tiden från omkring år 130 vt och fram till mitten av 200-talet var apologeternas epok. Nu använder man ju ordet apologet i överförd bemärkelse även om dagens försvarare av den kristna tron. Men det är en intressant sak du tar upp om dessa första apologeter; att de inte byggde på de kristna texterna. Dessa apologeter kom att försvara kristendomen mot de många angrepp i både tal och skrift som den utsattes för under denna period från både judiskt och hellenistiskt håll. Drivkraften för dessa författare var att få hävda kristendomens sanning och överhöghet genom att vederlägga kritikerna.

Berättelsen om Guds son, Messias Jesus, hade så sakta vuxit fram och fanns tillgänglig en bit in på 100-talet. Vi kunde därför förvänta oss att apologeterna vid denna tid hade full kännedom om vem Jesus var.

Men så verkar inte vara fallet. Visserligen känner Justinus Martyren i mitten av 100-talet till evangeliematerial (och troligen även Aristides i ett litet verk tillkommet omkring år 140 vt). Men av de övriga betydande apologeterna finns ingen som visar något intresse för personen Jesus och hans liv förrän vid pass år 180. Ingen enda av dem nämner ens Jesus eller Kristus. Från Irenaeus och framåt är däremot nästan alla fast förankrade i evangelietraditionen.

I exempelvis Brevet till Diognetos undvikes konsekvent allt som evangelierna förtäljer. Tatianos från Syrien som skrev den nu försvunna Diatessaron (ca 170 vt), i vilken han arbetade samman de fyra evangeliernas text till ett underlåter i ”Tal till grekerna” att påtala att Jesus var en människa av kött och blod. Detta trots att han försöker övertyga hedningarna om kristendomens förträfflighet. Minucius Felix låter i ”Octavius” hedningen Caecilius utmanövrera den kristne Octavius. Han låter Caecilius angripa och förlöjliga kristendomen utan att Octavius tillåts bemöta anklagelserna. Caecilius säger bland annat att de kristna dyrkar en åsnas huvud och prästernas könsorgan, samt dödar spädbarn och dricker deras blod. Efter allt detta förväntar vi oss ett kraftfullt försvar från Octavius. Men ack vad vi bedrar oss! I stället förlöjligar han grekerna för deras tro på gudar som dödats. Han nämner varken Jesus eller Kristus.

På samma sätt undviker också Athenagoras från Aten att nämna Jesus eller evangelierna i sin försvarsskrift för den kristna tron. Och Theofilos från Antiokia i Syrien kan inte gärna ha trott att Jesus var en fysisk person, då han i varje läge underlåter att nämna Jesus gärningar. Så här behandlar han Jesus:

”Men vad annat är denna röst än Guds Ord som också är Hans Son? Inte som poeterna och författarna av myter omtalar, gudasöner avlade genom samlag [med kvinnor], utan som sanningen förklarar, Ordet som alltid finns, boende inuti Guds hjärta.” (Till Autolykos 2:22)
 

Alvar Ellegårds Jesus som Rättfärdighetens lärare

Alvar Ellegård var bland de första som jag studerade och det också grundligt. Jag tog tidigt kontakt med honom och han introducerade mig för G. A. Wells, hans stora förebild inom området. Jag har lärt mig mycket av Ellegård och också noga övervägt möjligheterna att han skulle ha rätt i sina antaganden. Och jag tror att han kan ha rätt i mycket, men jag betvivlar att han har rätt i sitt grundantagande, nämligen att Jesus var densamme som esseernas Rättfärdighetens lärare. Låt mig utveckla mina tankar.

Ellegård ser ett starkt esseiskt inflytande på Paulus och på hans församlingar. Det gör också jag. Han drar därför slutsatsen att Paulus är essé och att hans församlingar också består av esseer. Jag tror också att församlingarna antingen är esseiska eller esseiskt influerade. Angående Paulus, kan jag bara säga att han är bekant med de esseiska tankegångarna, men att han ofta argumenterar emot dem. Ellegård gör, enligt mitt förmenande, en korrekt iakttagelse i att Paulus och hans församlingar inte röjer att de hade kännedom om någon i tiden närstående jordisk Jesus. I Wells’ fotspår säger han att Jesus då kanske levde tidigare. Men han går längre än Wells genom att identifiera Jesus som den Rättfärdighetens lärare (RL) som inte namnges i Qumran-litteraturen och som tros ha varit aktiv ca 100 fvt.

Jag anser att en Jesus som levde långt tidigare på ett nöjaktigt sätt skulle kunna förklara Paulus’ sätt att skriva. Jag har också öppnat för en sådan möjlighet, men inte gjort kopplingen till RL. Orsaken till att jag inte tror på den kopplingen, är att den inte löser de grundläggande problemen. Ty om Jesus var RL, måste hela evangeliehistorien vara falsk. Ingen Johannes döparen eller Pontius Pilatus levde 100 fvt och romarna hade inte ens anlänt till området vid den tiden. Detta ser jag dock inte som något stort problem, då jag inte finner någon historia i evangelierna. Men det stora problemet är undervisningen. Jag kan tänka mig att den också är helt uppdiktad, sammanställd ur den tidens visdomsskatt. Men om varken biografin eller undervisningen härstammar från RL, hur kan han då vara Jesus?

Alltså måste åtminstone kärnan i ”Jesu undervisning” komma från RL, för att man ska kunna säga att denne var verklighetens Jesus. Och det är nu det till synes olösliga problemet uppkommer. Var och en som har studerat ”The Complete Dead Sea Scrolls”, skrifter som antas komma från esseerna, inser att texterna är fyllda av förbannelser och hat. Man kan knappast tänka sig en sekt mer chauvinistisk och intolerant än den som uppenbaras i materialet. Att då föreställa sig att dess grundare/ledare skulle ha predikat ett kärleksbudskap där man skulle förlåta sin fiende, samtidigt som man i andra skrifter uttrycker sitt eviga hat över de förtappade, finner jag vara en omöjlig kombination.

Gick Jesus på eller vid vattnet?

CODE:
Roger Viklund inspirerade mig till denna insikt - Nej, han har bedragit dig totalt!

Så här står det - på riktigt!:

”Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt. 46) Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja. 47) När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land. 48) Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem. 49) Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt; 50) ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: ”Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.” 51) Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. (1917 års översättning )

ROGER:
Gör du inte en höna av en fjäder? Du synes argumentera mot mig och påstå att jag är en bedragare. Bedragare på vilket sätt? Att den grekiska prepositionen ”epi” kan betyda såväl ”ovanpå” som ”på kanten”? Att Markus 6:48 skulle kunna översättas med att Jesus kom gående längs strandkanten likaväl som på vattnet? Men jag synar dig. Det är bara att slå upp ordet epi i ett grekiskt lexikon och motbevisa mig.

Du tycks tro att jag har hävdat att Jesus inte gick på vattnet. Men jag har inte ens berört den frågeställningen. Jag har endast visat på att stycket skulle gå att översätta annorlunda. Om jag skulle argumentera mot att Jesus gick på vattnet i Mark 6:45–51 skulle min argumentation låta annorlunda. Då måste jag förklara hur lärjungarna kan bli förvånade och förskräckta för att Jesus kom gående längs strandkanten. Det kan väl ändå inte ha förvånat dem? Därför väljer man att översätta meningen så att Jesus gick på vattnet.

Men här finns en intressant iakttagelse att göra. Det nämnda stycket i Markus liknar nämligen i flera avseenden Johannes 21:4 och 7 (som är en symbolisk berättelse) och Lukas 24:36-37. Likheten mellan dessa tre passager har föranlett misstanke om att de alla tre skildrar samma händelse. Och i de två sistnämnda framträder Jesus efter sin död. Och det är klart att om berättelsen i Markus ursprungligen avsåg en händelse efter Jesu död skulle det med lätthet förklara lärjungarnas förvåning och rädsla när de såg Jesus (som ju var död) komma gående längs stranden av sjön.

Stycket skulle då översättas på följande vis:

”Strax före gryningen kom han till dem, gående längs strandlinjen, och han var på väg förbi dem. När de fick se honom komma gående längs sjökanten trodde de att det var en vålnad, och de skrek till, för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig.”

Till esseerteorins försvar

TOMAS:
Forskare av Dödahavsrullarna är idag mer skeptiska och splittrade om vilka som ligger bakom dessa. Med paleografins hjälp har man uppskattat att antalet författare kan vara så högt som 750 av de cirka 800 dokument som blivit identifierade. Att en liten by skulle inneha ett sådant stort antal författare verkar osannolikt.

Att Qumran vid dessa rullars upptäckt låg isolerat från omvärlden behöver inte betyda att det gjorde det då. Bara 12 km därifrån låg det Hasmoneiska kungadömets gods.

ROGER:
Det är sant att många i dag betvivlar att det rör sig om esseerna. Man har framkastat teorier om att rullarna skulle ha samlats ihop från flera håll, då främst Jerusalem, och spegla flera gruppers åsikter. Personligen håller jag dock hårt på uppfattningen att Dödahavsrullarna tillhörde esseerna.

Det finns flera starka argument för att hävda detta. Esseerna finns omskrivna av Josefus, Plinius, och Filon. Qumran ligger beläget på en plats som mycket nära överensstämmer med den plats där Plinius sade att esseerna hade sitt huvudsäte. Om Qumran inte var säte för esseerna och de sekteristiska skrifterna inte är esseernas, har vi två problem. I så fall har vi lämningar efter en grupp som inte finns omnämnd någon stans. Samtidigt har vi då inga lämningar alls efter en av de tre judiska huvudinriktningarna.

Vad gäller de drygt 800 handskrifter som man funnit lämningar av, bör beaktas att dessa består av litteratur från en mängd genrer. Framför allt finns en mängd biblisk litteratur och denna speglar ingen speciell sekt utan är bara just bibellitteratur. Man måste titta på de speciellt sekteristiska skrifterna som består av lagböcker, bibeltolkningar, kalendrar och horoskop, visdomslitteratur, poesi med mera. Dessa utgör i mina ögon en mycket enhetlig litteratur och bör ha skrivits av en och samma sekt. Dessutom måste man ta hänsyn till att de allra flesta skrifter har hittats i Grotta 4, vilken ligger endast ca 100 meter från anläggningen i Qumran där åtminstone vissa tror att esseerna höll till. Därutöver fanns en klar överrepresentation i grotta 4 av de sekteristiska skrifterna. Fragment från hela tio kopior av Damaskusskriften har påträffats i grotta 4.

För övrigt stämmer texternas teologi och deras rituella laggivning nästa hundraprocentigt med de beskrivningar som Filon, Plinius och Josefus gett av esseerna. Endast på en punkt avviker de markant. Esseerna beskrivs som fredliga pacifister, upphöjda fredsälskare, medan gruppen i rullarna framstår som en extremt nationalistisk, intolerant, i många avseenden rentav hatisk, messiansk, apokalyptisk gudsarmé och inget pacifistiskt änglalikt brödraskap.

Det är framför allt detta som gör att många vill hitta andra kandidater än esseerna. En enklare lösning är naturligtvis att konstatera att detta var esseernas väsen och att de antika beskrivningarna av dem tillkommit för att försköna deras lära och tvätta bort den hos romarna i många stycken ofördelaktiga uppfattningen om judarna efter kriget 66-70.

Var Jesus ful?

Alla avbildningar av Jesus är fria fantasier. De första avbildningarna var abstrakta i form av en fisk eller dylikt. Det var först efter flera hundra år som man avbildade Jesus och man kopierade då gudar som Apollon eller Asklepios. De enda beskrivningar av Jesus’ utseende säger att han var ful.

Enligt Justinus (mitten av 100-talet) hade Jesus inget behagligt utseende och var inte vacker. Han var föga ärofull, snarare föraktlig (Dialog med juden Tryfon, bl.a. 13, 49, 85, 100, 112). Tertullianus påstår att han saknade dragningskraft, charm och ära (Mot judarna 14). Klemens från Alexandria hävdar att Jesus var oskön och inte hade något behagligt utseende och att han använde sig av en ful och medelmåttlig kropp för att folk inte skulle prisa hans utseende, utan fokusera på vad han sa (Paedagogus 3:1, Stromata 6:17). Origenes skriver i sin motskrift mot gnostikern, nyplatonikern och kristendomskritikern Kelsos, att denne hade skrivit att det berättats att Jesus var liten till växten, motbjudande ful och simpel. Origenes bemöter detta genom att säga att det visserligen påstås att Jesus var ful, dock inte simpel och det finns heller inga säkra bevis på att han var liten. Origenes försvarade den kristna tron mot Kelsos, inte genom att säga att Kelsos hade fel, utan genom att påstå att Jesus icke-tilltalande utseende uppfyllde profetiorna i Jesaja 53 om den lidande tjänaren och var således ytterligare bevis för att Jesus var Guds son (Mot Kelsos 6:75) Uppenbarligen visste ingen hur Jesus ska ha sett ut, men i den mån man kommenterade hans utseende var man rörande överens om att Jesus var ful. Härunder följer citaten ur originaltexterna:

JUSTIN MARTYR, DIALOGUE WITH TRYPHO
49. ”As therefore,” I say, ”while Moses was still among men, God took of the spirit which was in Moses and put it on Joshua, even so God was able to cause [the spirit] of Elijah to come upon John; in order that, as Christ at His first coming appeared inglorious, even so the first coming of the spirit, which remained always pure in Elijah s like that of Christ, might be perceived to be inglorious.

85. ”Moreover, some of you venture to expound the prophecy which runs, ’Lift up your gates, ye rulers; and be ye lift up, ye everlasting doors, that the King of glory may enter,’ as if it referred likewise to Hezekiah, and others of you [expound it] of Solomon; but neither to the latter nor to the former, nor, in short, to any of your kings, can it be proved to have reference, but to this our Christ alone, who appeared without comeliness, and inglorious...

100. He assumed flesh by the Virgin of their family, and submitted to become a man without comeliness, dishonoured, and subject to suffering.

TERTULLIAN, AN ANSWER TO THE JEWS.
14. For ”we have announced,” says the prophet, ”concerning Him, (He is) as a little child, as a root in a thirsty land; and there was not in Him attractiveness or glory. And we saw Him, and He had not attractiveness or grace; but His mien was unhonoured, deficient in comparison of the sons of men,” ”a man set in the plague, and knowing how to bear infirmity:” to wit as having been set by the Father ”for a stone of offence,” and ”made a little lower” by Him ”than angels,” He pronounces Himself ”a worm, and not a man, an ignominy of man, and the refuse of the People.”

CLEMENT OF ALEXANDRIA, THE INSTRUCTOR. [PAEDAGOGUS],
3.1. And that the Lord Himself was uncomely in aspect, the Spirit testifies by Esaias: ”And we saw Him, and He had no form nor comeliness but His form was mean, inferior to men.” Yet who was more admirable than the Lord? But it was not the beauty of the flesh visible to the eye, but the true beauty of both soul and body, which He exhibited, which in the former is beneficence; in the latter--that is, the flesh-immortality.

CLEMENT OF ALEXANDRIA, The Stromata, or Miscellanies
6.17. Now it was not in vain that the Lord chose to make use of a mean form of body; so that no one praising the grace and admiring the beauty might turn his back on what was said, and attending to what ought to be abandoned, might be cut off from what is intellectual.

ORIGEN, Contra Celsus
6:75 To the preceding remarks he adds the following: ”Since a divine Spirit inhabited the body (of Jesus), it must certainly have been different From that of other beings, in respect of grandeur, or beauty, or strength, or voice, or impressiveness, or persuasiveness. For it is impossible that He, to whom was imparted some divine quality beyond other beings, should not differ from others; whereas this person did not differ in any respect from another, but was, as they report, little, and ill-favoured, and ignoble.” Now it is evident by these words, that when Celsus wishes to bring a charge against Jesus, he adduces the sacred writings, as one who believed them to be writings apparently fitted to afford a handle for a charge against Him; but wherever, in the same writings, statements would appear to be made opposed to those charges which are adduced, he pretends not even to know them! There are, indeed, admitted to be recorded some statements respecting the body of Jesus having been ”ill-favoured;” not, however, ”ignoble,” as has been stated, nor is there any certain evidence that he was ”little.” The language of Isaiah runs as follows, who prophesied regarding Him that He would come and visit the multitude, not in comeliness of form, nor in any surpassing beauty: ”Lord, who hath believed our report, and to whom was the arm of the Lord revealed? He made announcement before Him, as a child, as a root in a thirsty ground. He has no form nor glory, and we beheld Him, and He had no form nor beauty; but His form was without honour, and inferior to that of the sons of men.” These passages, then, Celsus listened to, because he thought they were of use to him in bringing a charge against Jesus; but he paid no attention to the words of the 45th Psalm, and why it is then said, ”Gird Thy sword upon Thy thigh, O most mighty, with Thy comeliness and beauty; and continue, and prosper, and reign.”
 

Författarnamnen

I stort anser jag ditt inlägg vara korrekt Preach, möjligen med undantag av ditt sista yttrande:

”De flesta skrifter som ’inte kom med’ kan du fortfarande få tag på och läsa hur du vill, till exempel i boken ’Nya testamentets apokryfer’. Så någon censur eller hemlighetsmakeri kan man inte tala om.”

Vi vet trots allt inte hur många skrifter som förekom. Och bara tack vare fynden i Nag Hammadi har vi fått tillgång till några ytterligare evangelier av de ca 20 vi i dag har kännedom om. Andra har vi bara brottstycken av och ytterligare andra inte ens det. Fynden i Nag Hammadi hade med all säkerhet gömts just för att de skulle undgå att förstöras.

Men jag vill spinna vidare på den säkert helt korrekta uppgiften att den avgörande faktorn för om skriften skulle komma med eller inte var om den var skriven av någon i Jesu närhet eller ej. Av just den anledningen kom ett antal skrifter att tillskrivas Jesu lärjungar. Jag hävdar att detta är orsaken till att många av NT:s skrifter sägs ha skrivits av just lärjungar.

Genom att hävda att ett antal brev (som Paulus inte skrivit) har skrivits av honom kom de också att tas med i Bibeln. Samma sak kan sägas om Petrusbreven. De är skrivna av två olika personer, så båda kan inte vara skrivna av Petrus. Det första Petrusbrevet är skrivet på en mycket välvårdad grekiska av en person som säkert hade grekiska som sitt modersmål – knappast evangeliernas obildade fiskarlärjunge. Det andra Petrusbrevet uppvisar en mycket sämre grekiska och den som skrev detta brev kanske bortåt år 120 vt kopierade stora delar av det korta Judasbrevet, också en ”förfalskning”, kanske från slutet av nollhundratalet. Jag satte förfalskning inom citattecken då det inte är säkert att det var avsett som en sådan. Författarnamnet kan vara ett senare påfund.

Samma sak gäller troligen också evangelierna, där endast Lukas kan anses vara en någorlunda trolig kandidat som författare av ett evangelium. Och han var inte lärjunge eller ens lärjunge till en lärjunge. Och det är troligare att Lukas var upphov till endast ”vi-partierna” i Apg och inte nödvändigtvis hela Apg och Lukasevangeliet.

Vad hände med de första judekristna?

Det är egentligen inte mycket vi säkert kan säga om den första judekristna församlingen i Jerusalem. Våra säkraste uppgifter kommer från Paulus, som på 50-talet berättar för oss att församlingen leddes av en viss Jakob och att Kefas och Johannes var två andra, honom underställda ledargestalter för församlingen. Jag är alltid försiktig när det gäller uppgifter från Apostlagärningarna, men även denna skrift ger viss information om församlingens förehavande fram emot år 60 vt.

Åren 66-70 vt rasade ett förödande krig i Palestina, vilket slutade i ett katastrofalt blodbad. Historikern Josefus säger att ettusen etthundra tusen personer dog, alltså 1,1 miljon. Även om vi alltid skall vara försiktiga när det gäller antalsuppgifter levererade av antikens historiker (vilka hade en tendens att kraftigt överdriva omfattningen) förstår vi att det mesta av samhällsstrukturen måste ha raserats. Även templet i Jerusalem ödelades. Efter detta hör vi aldrig mer talas om Jerusalemförsamlingen. Vad hände då med den?

Det enda vi kan göra är att spekulera över vad som hände. Vi har vissa uppgifter från kyrkofäderna, bland andra Epifanios ca år 400, om att man utvandrade till Pella, en ort belägen knappt 30 km söder om Galileiska sjön och 4 km öster om Jordanfloden. Likaså finns uppgifter om två judekristna grupper, evjoniterna och nasareerna, vilka ca år 100 skall ha uppehållit sig i området kring Pella, litet norr om Jerusalem och Qumran. Men även dessa uppgifter är sena.

Troligen har ingen enda skrift som stammar från Jerusalemgruppen nått vår kännedom. Brev som Jakobsbrevet och Petrusbreven är knappast skrivna av de pelare som Paulus omtalar. Vi har också den rätt sena Pseudoklementinska litteraturen, vilken anses evjonitisk, och som i många stycken överlappar Apostlagärningarnas skildring. Skillnaden är dock att den har Jerusalemförsamlingens perspektiv och att den betraktar Paulus som den store förrädaren.

Vad som är sant och inte sant i denna härva av myter och baktaleri är svårt att veta. Det är mycket möjligt att evjoniterna och nasareerna var de direkta arvtagarna till Jerusalemförsamlingen. De såg Jesus som en vanlig människa, tillkommen genom naturlig avlelse. Givetvis stämplades båda dessa grupper som heretiska.

Ca år 400 skriver Sulpicius Severus om förödelsen av templet i Jerusalem år 70. Det råder oenighet om varifrån han har hämtat sin information. Frågan är om han tog den från Tacitus som skrev Annalerna ca år 115. Hur som helst beskriver han en grupp han kallar Christiani som tillsammans med judarna ska ha varit romarnas huvudmotståndare under kriget. Beteckningen Christiani behöver inte ha avsett de kristna, endast en annan grupp messiastroende judar. Så här skriver Severus:

“It is reported that Titus had first deliberated, in a council called up for the purpose, whether he should destroy a Temple of such workmanship. For it seemed improper to some that a sacred shrine, famous beyond everything mortal, should be destroyed, a shrine which could serve as a testimony to Roman moderation, but if torn down would provide a continual evidence of their cruelty. But, on the other hand, others, even Titus himself, argued the Temple had to be torn down above all things, so the religion of the Jews and Christians could be swept away even more completely. For these religions, although hostile to each other, nevertheless arose from the very same authors. The Christians appeared from among the Jews, so with the foundation torn away, the offspring will easily pass away. And so by the will of God, once everyone’s mind was inspired to the task, the Temple was destroyed.”

Men detta kan vara en beskrivning av Jerusalemgruppens förehavanden.

Ockhams rakkniv

”Ockhams rakkniv” missbrukas ofta genom att hans axiom ges en vinklad och förenklad betydelse. Det är riktigt att hans princip ”entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem” innebär att man inte bör ”anta fler ting än nödvändigt”. Men man får aldrig glömma ordet NÖDVÄNDIGT. ”Ockhams rakkniv” är tillämplig framför allt när man har två förklaringsmodeller som båda ger en likvärdigt bra förklaring. Då bör man anta att den förklaring som är enklast, sannolikt också är den rätta. Alltså, krångla inte till det i onödan!

Men låt säga att man har två förklaringar där den ena är oerhört enkel och den andra är oerhört komplicerad, men den komplicerade förklarar fenomenet bättre och tar hänsyn till fler faktorer. Det vore då dumdristigt att välja den enklare förklaringen, bara för att den är enklare.

Talet 666 i Uppenbarelseboken

DAGGE:
Mer om 666.

Efter ett fragmentfynd av NT, vid Oxyrhynchus i Egypten, säger Professor David Parker, Professor i Nytestamentlig textkritik och paleografi vid Birminghams Universitet att 616 var originalnumret. ”Det här är ett exempel på gematria, man tar nummervärdet i bokstäver i människors namn. De tidiga kristna, läs militanta Kristussekter, använde dessa för att dölja identiteten på de personer de ville attackera, 616 refererar till kejsaren Caligula.”

Caligula var sannolikt det vilddjur man avsåg. Han hade t.o.m. planer på att ställa en staty av sig själv i templet i Jerusalem.

Uppenbarelseboken är enligt den kristna traditionen skriven av lärjungen Johannes, vilket förstås inte alls stämmer, och 666 används flitigt av kristna fundamentalister som vill sälja sagan om apokalypsen till naiva köpare.

Jag citerar en arkiverad artikel:

”Enligt britten Nicholas Humphrey så räknade uppenbarelsebokens författare fel, såtillvida att 666 inte är Odjurets nummer. Humphrey anser att uppenbarelsebokens författares föreställning om odjurets tal härstammar från Platons verk Staten. Detta verk innehåller ett mycket komplicerat citat av Sokrates angående den mänskliga skapelsens tal. De flesta matematikerna lär vara eniga om att Sokrates menar 6x6x6, dvs. 6 upphöjt till 3. Odjurets tal skulle således vara 216 och inte 666. En anledning till detta tros vara att Sokrates inte visste hur han skulle utrycka tredjepotens, och därför utryckt sig på ett förvillande sätt. Staten kom till ca 400 år före uppenbarelseboken, som man inte helt säkert kan fastställa i tiden under nollhundratalet, och Humphrey menar att uppenbarelsebokens författare med all sannolikhet skulle ha läst verket och missförstått uttrycket 6x6x6.”

Nero var 616 också. Men bara om man tar den latinska stavningen. Nero blir 666 först om man använder hebreisk stavning, nrwn qsr. (Neron Kesar)

ROGER:

”Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts. Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” (Upp 13:11–18)

Ett förslag är att talen 616/666 åsyftar kejsar Nero. I många språk svarar bokstäverna mot bestämda numeriska värden. Vi känner latinets siffror för 1, 5, 10, 50, 100, etc., alltså, I, V, X, L och C. Även hebreiskan har ett motsvarande system.

Kejsar Nero kallades Nero på latin och Neron på grekiska (tecknen translittererade). När man överför (translittererar) grekiskan till hebreiska skrevs kejsar Nero ”NRWN QSR” (minns att vokalerna utelämnades). Dessa bokstäver svarar i hebreiskan mot 50+200+6+50+100+60+200=666.

Men om man tar det latinska uttrycket Nero Caesar och överför det till hebreiska skrivs det ”NRW QSR”, alltså har N:et utelämnats. Och då N:et hade ett talvärde av 50, minskas totalen från 666 till 616. Följaktligen ger Vulgata – alltså den latinska översättningen – värdet 616 i stället för 666. Det verkar som översättaren har varit medveten om vad talet stod för (eller åtminstone trott sig veta) och därför korrigerat det för att få det att stämma med latinet.

Nero är det oftast åberopade förslaget till vad 666 står för. Det finns också andra förslag. Och det kan alltid finnas flera förklarningar som alla är riktiga.

Den andra förklaringen du ger Dagge lutar jag själv mer åt, men min tolkning är något annorlunda. Det rör sig knappast om matematik och jag tror inte att man i första hand skall multiplicera talen. Så pass mycket känner jag Platon. Hellre då addera dem så att 6+6+6=18 – det är en människas tal. Här har platonismen och gnosticismen samma syn. Människan befinner sig i tre världar, ibland kallade kropp, själ och ande (begär, känslor, tankar). Varje värld har sju nivåer. Paulus kallar dem ”himlar”. Men endast 6 nivåer i varje värld tillhör det mänskliga. Den sjunde nivån (7,7,7) tillhör det gudomliga, bortom det mänskliga, ett Kristustillstånd. Men 6,6,6, det tillhör det mänskliga och är en människas tal.

Och som sagt båda förklaringarna kan vara riktiga. Gnostikerna sysselsatte sig ständigt med symboler med många samtida betydelser.

Vidare finns också andra förslag. 666 behöver alls inte avse Nero. Det är mycket enkelt att få en samstämmighet genom numerologi. Allt man gör är att man har ett tal, i detta fall 666, och sedan letar man tills man får en träff. Och när man har fått en träff, då utgår man ifrån att det var detta/denne som avsågs. Och det går att få andra träffar som är minst lika bra. Ta bara den jättestaty av kejsar Domitianus som upprestes i det nybyggda templet i Efesos år 89 vt. Denna ”odjurets bild” (Domitianus gjorde verkligen skäl för namnet odjur) bar den grekiska inskriptionen Domitia kais, alltså ”kejsar Domitianus”, vilket av en händelse numerologiskt också blir 666. Ta sedan Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel, tionde vers:

”Fem har fallit, en finns nu, och en har inte kommit än, och när han kommer skall han stanna bara en kort tid.” (Upp 17:10)

Då skulle de fem fallna kungarna avse Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Den som finns nu är Vespasianus, och den som ännu inte har kommit (vaticinium ex eventu) är Titus, vilken regerade bara en kort tid (2 år). Nu säger jag inte att det är Domitianus som avses, men det är i varje fall minst lika troligt som att det vore Nero. Och Tack till Rod Green för detta sista uppslag.

Vem kom på alla kloka jesusord om Jesus inte fanns?

Ett svar på vem som ”kom på alla kloka jesusord om han inte fanns”, kan givetvis vara att Jesus kanske fanns. Kanske kom Jesus, eller möjligen den förlaga som Jesus modellerades ovanpå, på dessa Jesusord. Evangeliernas innehåll är mycket gripande och dess budskap manar till efterföljd – därom råder inget tvivel. Beviset ligger i den framgång kristendomen har haft under snart två tusen år.

Men man bör vara medveten om att den undervisning som i evangelierna tillskrivs Jesus inte på något sätt var unik för den tiden. Det går att finna mycket snarlika paralleller till i princip allt Jesus påstås ha sagt. Att framlägga liknelser var mycket populärt, inte minst inom judendomen och man finner i Talmud många paralleller till Jesu liknelser. Så egentligen finns ingenting i evangelierna som inte tidigare hade sagts/skrivits av andra. Det betyder att undervisningen inte är unik, och därför inte heller behöver ha myntats av en person som Jesus.

Det behöver alltså inte ha kommit en gudsson till jorden för att just förmedla det som skrivs i evangelierna. Faktum är att Jesu undervisning gått att sammanställa om man samlat det bästa och mest tänkvärda som redan tidigare uttryckts av antikens filosofer. Det räcker att en, eller möjligen flera, tog sig tid att sammanställa ur dåtidens visdomsskatt och sedan lätt skriva om yttrandena för att ge dem en touch av autenticitet.

Givetvis betyder detta inte att Jesus inte har funnits. Han kan ha varit ett ”barn av sin tid” och byggt sin undervisning på det som var i omlopp i tiden, en vis man som förmådde uppfatta och systematisera ur visdomslitteraturen det bästa och för folket mest tilltalande. Samtidigt skulle också andra insiktsfulla individer ha kunnat göra det, varför undervisningen i sig inte behöver ha kommit från Jesus. Den kan alltså ha sitt ursprung från en enskild vishetslärares predikningar, men också från evangelieförfattarnas egna sammanställningar ur vishetsskatten. Viktigt är att förstå att jesusorden i sig inte går att åberopa till stöd för att Jesus har funnits, eftersom de inte är unika och därför inte måste ha myntats av en speciell person. Att de kan ha gjort det är en annan sak. Vi bör också ha vissa saker i åtanke:

1. Vid denna tid cirkulerade listor med olika visdomsord. Dessa var av ungefär samma natur som vi i dag kan köpa böcker med kända citat, med den skillnaden att upphovspersonen inte fanns angiven. Thomasevangeliet är en dylik lista, med den skillnaden att varje yttrande inleds med orden ”Jesus sade”. Plocka bort dessa ord och du får en typisk visdomslista från Antiken.

2. Kritiska bibelforskare anser dessutom att merparten av det som tillskrivs Jesus är sådant han aldrig har sagt, varför undervisningen högst väsentligt reduceras. I Jesusseminariet hävdas att av de totalt ungefär 500 uttalanden som tillskrivits Jesus har han yttrat troligen endast 18 procent (ca 90 uttalanden). Fördelningen mellan evangelierna var 11 procent hos Markus, 17 procent hos Matteus, 20 procent hos Lukas och 18 procent hos Thomas. Endast ett uttalande hos Johannes ansågs vara äkta (Joh 4:44).

Det övriga antas vara senare tillägg. Därmed finns ju ändå inte så mycket som måste ha kommit från en viss lärare och heller inget behov av att någon skulle komma ”på alla kloka jesusord” egentligen oavsett om han har funnits eller ej.

Apologetisk bibelexercis

Hermank säger att det aldrig sägs i Bibeln när Jesus föddes. Men om man väljer att använda kristna apologetiska metoder, står det faktiskt indirekt när Jesus föddes. Jag nyttjade denna webbsida: Doig’s Biblical Chronology    

I Lukas 1:26 står följande: ”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen.” Indirekt kan man sluta sig till att Maria blev gravid strax efter detta möte. Vad menas då med ”den sjätte månaden”? Ja enligt just denna webbsida skulle Lukas ha skrivit sitt evangelium i Antiokia och där använde man en månkalender. Enligt den månkalendern inföll vid år 5 fvt (då Jesus antas ha fötts) den sjätte månaden 10/3 och månaden räckte till 7/4. Mitten av denna månad är ca 25 mars, vilket råkar vara vårdagjämningen. Maria skulle alltså ha befruktats vid vårdagjämningen 25 mars år 5 fvt.

“There is a high probability that the Annunciation in the sixth month is a reference to the sixth lunar month according to Luke’s Syro-Macedonian calendar. In 5 BCE the sixth lunar month of Xanthikos was from March 10 to April 7. The middle of that month was about March 25, 5 BCE, the traditional date for the Annunciation. This was also the day of the Vernal Equinox.”

Sedan räknar vi nio månader framåt från befruktningsögonblicket och voilà, Jesus föddes 25 december. Kan man tänka sig!

Lukas – Josefus

K skrev:
När det sedan gäller likheter mellan Josefus och Jesus så är det troligare att Josefus påverkats av Lukas än tvärtom. Även i detta fall hänvisar jag till Flussers analys.

Roger skriver:
Hänvisa gärna till vad du har förstått av Flussers argument. Kan du inte lägga fram dessa, kan du inte gärna ha förstått dem och bygger din uppfattning på auktoritetsargument. Då slutar diskussionen i att jag tror så här för att denna forskare tror det. Jag kan i så fall lika gärna hänvisa till Steve Masons bok ”Josephus and the New Testament”, där han tydligt visar parallellerna och vem som lånat av vem. Det handlar inte bara om paralleller mellan ”Lukas” och Josefus, det handlar i ännu högre grad om ordningen på detaljernas framställning och vad som är medtaget, respektive uteslutet. Jag vet att många kristna, när de upptäcker parallellerna, försöker att argumentera för att Josefus lånat av Lukas. Men då bortser man från de problem som i så fall uppkommer, plus det osannolika i att historikern Josefus skulle ha letat upp ett kristet trosdokument och använt det som grund för sin historieframställning. Det vore som att hävda att ett amerikanskt historielexikon skulle bygga på Joseph Smith’ ”Mormons bok” och inte tvärtom.

Lukas kopierade Josefus

Jag känner mig tämligen övertygad om att författaren, som jag för enkelhets skull kallar Lukas (även om vi inte vet vem som skrivit evangeliet och Apg), verkligen haft Josefus’ båda stora historieverk framför sig och använt dessa till sina båda skrifter (Lukasev. & Apg). Alltså är Lukasevangeliet skrivet efter år 93/94, då Josefus’ Judiska fornminnen utkom.

Lukas nämner exempelvis i Apg tre upprorsledare (Teudas, Judas från Galileen och egyptern), samma tre som också Josefus berättar om. Josefus säger visserligen att det fanns många, men han omtalar endast tre. Och hur kommer det sig att de båda skriver bara ”egyptern” och inte hans riktiga namn? Det fanns ju miljoner egypter. Att de skulle göra detta oberoende av varandra förefaller märkligt. Sedan tidsplacerar Lukas Jesu födelse till skattskrivningen under Quirinius (Luk 3:1), en händelse Josefus är ensam historiker att fästa någon vikt vid.

Både Lukas och Josefus anser att Agrippa I:s död var Guds hämnd på Agrippa för att han tillät folket att hylla honom som Gud. Josefus kopplar samman lovprisningen från folket med att Agrippa tog på sig en fantastisk skrud. Lukas säger också han att Agrippa var ”iförd sin kungaskrud” när han lovprisades (Apg 12:21). Men hos Lukas saknar skruden betydelse för berättelsen och verkar mest ha följt med av bara farten. Josefus säger att Agrippa dog av ”inälvslidande” (troligen förgiftades han) medan Lukas säger att ”han blev uppäten av maskar”. Till detta kommer flera andra likheter. Deras sätt att skriva historia, deras samsyn på olika grupper, deras användning av samma ord när de beskriver samma saker, allt överensstämmer.

Lukas har diktat sin historia och tagit sig stora friheter. Låt mig få göra en jämförelse mellan Judiska fornminnen 20:97-137 och Apostlagärningarna 5:36-8:42.
 

Av detta kanske ni kan få en aning om hur förvriden Apg:s historieskrivning är.

Fysisk Jesus möjlig?

”Om du hyser gnostiska föreställningar, måste väl en fysisk Jesus vara möjlig därur?”

Visst! Men många verkar inte förstå vad jag menar. Naturligtvis är en fysisk Jesus möjlig. För att uttrycka mig filosofiskt är allt möjligt. Jag bara resonerar utifrån vad jag anser vara troligt. Det betyder inte att jag måste ha rätt, endast att fram till dess ovedersägliga bevis för någon uppfattning presenteras, andra får lov att bemöta mig med sakliga argument för sin ståndpunkt.

Och jag förstår heller inte vad mina ”gnostiska föreställningar” har med saken att göra. Att jag alls har nämnt detta i min bok, har endast att göra med att jag vill upplysa läsaren om sakernas tillstånd. Detta så att läsaren ska ha möjlighet att bedöma min objektivitet i frågor som rör exempelvis gnosis. Jag har inte på något sätt utvecklat mina föreställningar och detta har heller inte med saken att göra, då jag argumenterar utifrån fakta och inte utifrån vad jag nödvändigtvis tror.

Jag tycker att debatten ibland mer liknar en pseudodebatt. De allra, allra flesta som skriver böcker i ämnet, lärda personer på våra universitet, är själva i högre eller lägre grad bekännande kristna. Nästan aldrig deklarerar de sina egna trosövertygelser och nästan aldrig behöver de göra det. De vet också att de inte kan anföra sina trosargument, då de därigenom genast skulle avfärdas av vetenskapssamhället. Därför argumenterar de utifrån de faktiska förhållandena och måste hålla sig till fakta. Det hindrar ändå inte att de kan tolka dessa fakta i en riktning som styrker deras personliga föreställningar. Givetvis gäller samma sak mig. Därför kan det vara bra för läsaren att veta att jag inte är ateist, att jag föreställer mig att i evolutionen medvetandet kan utvecklas långt bortom det ”mänskliga” och att jag därför inte har några direkta invändningar mot möjligheten att vissa individer skulle kunna vara mycket mer upplysta än andra. Men denna omständighet får inte överskugga den information vi har att ta ställning till – och denna måste kunna stå på egna ben, alldeles oavsett personers tillfälliga trosuppfattningar.

Första Korinthierbrevet 2:6–9

Ta som exempel Bibelkommissionens översättning av Första Korinthierbrevet 2:6–9.

”Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, ’vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.’”

Sedan ignorerar vi den taffliga svenskan i den dubbla bestämningen ”denna världen”. (I vårdad svenska heter det antingen denna världs eller den världens, men inte både och. Om ett substantiv styrs av denna, skall det stå i obestämd form.) En mer ordagrann översättning skulle kunna lyda:

”Sofia [gnostikernas modergudinna, visheten] förkunnar vi för de invigda [teleiois betyder i första hand initierad], men inte en Sofia som hör till denna eon (tidsålder eller de världar som i gnostiska tankesystem omslöt jorden) eller denna eons arkonter (de onda andliga makterna som enligt gnostikerna levde i eonerna och härskade på jorden), vilka ska bli till intet. Vad vi förkunnar är Guds Sofia i ett mysterium, en Sofia som har varit dold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den [Sofia] kände ingen av denna eons arkonter till – om de hade känt till [den], skulle de inte ha hängt upp härlighetens herre (den kosmiske Kristus) på en påle, men som det är skrivet, ’ögat har inte sett och örat har inte hört, ingen människa har i sitt hjärta anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.’”

Jag hävdar att denna världs makter, alltså denna eons arkonter, inte kan vara något annan än de gnostiska arkonterna, kända i mindre utvecklad form redan sedan Platons tid och del av också nyplatonismen. Likaså kan denna världs gud, inte avse något annat än Demiurgen. Platon betraktade Demiurgen som alltets skapare (se exempelvis Platons Timaios) I den senare nyplatonismen och i gnostiken kvarstod visserligen uppfattningen att Demiurgen skapat vår materiella värld, men han sågs som en lägre skapargud skild från den högsta guden. Jag tycker det är hur tydligt som helst när Paulus skriver:

”Ty denna världens [sic!] gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.” (2 Kor 4:4)
 

Alltså, ”denna eons theos” = Demiurgen. Det var så 100-talets gnostiker tolkade Paulus, när de satte honom som sin främste lärare och varifrån de fått mycket av sin lära. Detta var under den tidiga period då Paulus spelade en mycket liten roll inom den ortodoxa rörelsen.

Vetenskapens gränser

ROGER:

Vetenskapen lämpar sig ej för att besvara frågor som varför? Om vi talar om naturvetenskap, undersöker den skeenden och om möjligt försöker framkalla dem. Men frågan varför en sak sker undandrar sig vetenskapens möjlighet att besvara. De frågorna faller inom exempelvis religionen och filosofin.

När det gäller mig själv, funderar jag ständigt på varför, och det är nog den största drivkraften till att vilja förstå. Men jag tycker att man gör klokt i att hålla isär frågorna varifrån och hur, från frågorna varthän och varför. Men det hindrar ju inte att man för egen del gör sig föreställningar om sådant som ej går att empiriskt pröva.

713705 SKREV:

Dock har man helheten först när dem 6 frågorna har svarats, i alla sammanhang.
Vad
Hur
När
Var
Vem
Varför
Det är grundläggande i allt, fattas ett svar fattas Svaret!

ROGER:

Visst, det vore idealt att ha svaren på alla sex frågorna. Det är nog därför så många av oss inte nöjer oss enbart med det vetenskapen ger. Med att hålla isär, menade jag att om man exempelvis skriver en bok om huruvida Jesus har funnits eller ej, bör man hålla isär fakta från spekulation. En läsare kanske inte har så stort intresse av att veta vad jag tror i frågan, såvida jag inte kan presentera fakta och sakargument till stöd för mina åsikter.

Problemet med att ge svar på alla sex frågorna blir att antingen kan man inte ge några svar alls, då vi helt enkelt inte vet; eller så ger man svar på alla sex frågorna, men måste då blanda fakta med spekulation och ren tro. Jag tycker inte det ena utesluter det andra. Man kan behandla en företeelse rent vetenskapligt och sedan välja att gå ytterligare ett steg, men då tydliga klargöra att man nu har passerat den gräns som vetenskapen möjliggör. Då får man bygga på logik, sannolikhet, godtycke intuition etc.

Det handlar också om en persons trovärdighet och rykte. Många vetenskapsmän och forskare kanske är litet ”fega”. Tar man till för stora ord, drar man för långtgående slutsatser och framför allt, trampar man in på andras områden, får man räkna med skoningslös kritik. Det gäller framför allt om man gör det du förespråkar, nämligen ger sig på sådant som ligger i utkanten av exakt vetande och vågar sig på att blanda in existentiella problem i det strikt mätbara. En sådan forskare förlorar lätt sitt goda rykte och blir litet av ”Svarte Petter”. Som en forskare skrev angående en annan forskare: ”[he] jeopardizes his reputation and, hence, prevents that many of his correct observations can be taken serious.”

Demonernas ursprung

ROGER:
Det är en senare vanföreställning inom ökenreligionerna (judendom, kristendom och islam) att en demon är en ond ande. Det grekiska ordet Daimon avsåg ursprungligen det vi i dag skulle kalla en skyddsande. Varje individ hade sin Daimon och det var Sokrates’ Daimon som fungerade som hans inre röst, vilken avhöll honom från orätta gärningar och ledde honom på rättrådighetens bana.

UPPSTÅ SKREV:
Vad har grekisk filosofi med dagens begrepp som Demon att göra?
I kristet språkbruk i dag betyder just Demon ond ande.

Demoner leder ingen in på rättrådighetens bana,
och att sprida sådan skit som ni gör,
inför en människa i kris gör inte saken bättre.

ROGER:
Just därför att debatten handlar om huruvida man tror på Jesus och kristendomen, kan det vara av intresse att veta varifrån begreppet demon har sitt ursprung och vad det då betydde. Viktigt att förstå är att för platonisterna och den gnostiska delen av kristendomen var Daimon inte ett ont yttre väsen utan ett inre väsen, en del av en själv och det högsta möjliga uppnåbara. Paulus talar om kristusmedvetandet som bor inom oss alla och enligt min mening avser han då kontakten med sitt högre jag, sin Daimon. För Paulus är Kristus och Daimon ofta synonymer. Paulus talar således om Guds hemligheter i Kristus, helt i platonsk anda.

UPPSTÅ SKREV:
Mera skit ser jag

Daimonion har på Svenska blivit ”Djävul”.
Det är alltså ”den Onde” du hänvisar till.
Ditt intellektuella mörker är uppenbart.

ROGER:
Daimonion är diminutiv (en sorts smeknamn) av Daimon. Det brukar avse ett lägre andeväsen och enligt senare tiders uppfattningar ett ont sådant. Men ordet djävul härstammar från grekiskans diabolos, som betyder ungefär ”anklagare”. Nog för att man inom religiösa rörelser har svårt att hålla isär begreppen, men Daimon (demon) är inte detsamma som Diabolos (djävul).

Jag tror att du tänker på de sammansatta begreppen, typ ”demonernas furste”, eller något liknande, där detta begrepp har likställts med Beelsebul, vilken i sin tur har likställts med Satan och Djävulen. Men Satan och Djävulen är också två skilda företeelser, liksom Beelsebul, som är en förvrängning. Beelsebul kommer från Baal-Sebub, och betyder ”herren fursten” eller ”fursten Baal”, åsyftande den kananeiska guden.

Bevisbördan

Egentligen går inget att helt utesluta. Alla teoretiska möjligheter bör beaktas, alla kända fakta måste absolut vägas in. Men de olika möjligheterna är inte jämbördiga.

Om vi har som utgångspunkt att avgöra huruvida Jesus har funnits eller ej och om han har funnits vad han då har gjort, har de två lägren något olika förutsättningar. Det går alltså inte att bevisa att någon inte har funnits medan om solida bevis föreligger det faktiskt går att bevisa att någon har funnits.

Därför ligger bevisbördan alltid på den som påstår att något har hänt, att någon har funnits. Den som betvivlar att något har hänt, att någon inte har funnits, har ingen plikt att bevisa sin ståndpunkt. Det räcker faktiskt med att falsifiera den andra sidans ”bevis”.

Om vi (frånsett förfalskningar och annat) har endast ett omnämnande av Kristus, är ju detta det enda som man ska bygga Jesu historicitet på. Har vi inget annat substantiellt att backa upp detta med, måste texten i sig utgöra en tillräcklig grund.

I fallet Tacitus anser jag att bevisbördan för att framhålla texten som förfalskad, ligger på oss som betvivlar att Jesus har funnits. Jag anser att tecknen på förfalskning är så svaga att man rimligen får anse texten vara äkta. Men när det gäller frågan om huruvida Tacitus bygger på oberoende icke-kristna uppgifter, åligger det dem som hävdar att Jesus har funnits att framlägga starka indicier för detta. Jag anser att några sådana inte föreligger. Tvärtom tyder den felaktiga ämbetstiteln på Pilatus och att namnet Kristus används i stället för Jesus, på att Tacitus inte har gått till källorna. Att han hade möjlighet att göra det är i och för sig en viktig information men det betyder naturligtvis INTE ATT han har gjort det. Och bevisbördan ligger som sagt på dem som påstår att han har gjort det.

Daniel Masse

Daniel Masse hade en liknande idé. I sina dateringar av NT-böckerna ansåg han att Uppenbarelseboken var äldst och evangelierna yngst. När han noga studerade den ordning han ansåg vara den rätta, insåg han att den var helt motsatt den som förekom i NT. Det var som om ordningen med flit hade kastats om. Sedan tänkte han på den Hebreiska bibeln, alltså GT, vilken skrevs på hebreiska från höger till vänster och där den första boken (1 Mosebok) placerades vad vi skulle säga längst bak och Malaki därmed kom ”först”. Han trodde därför att detsamma gällde NT men att den ursprungliga insikten gått förlorad, så att vi tog de yngsta skrifterna, evangelierna och placerade dessa först i NT.

Kriterier för profetior

Det finns vissa kriterier som måste uppfyllas för att man ska kunna acceptera att en profetia har gått i uppfyllelse.

Kriterium nr 1 är att profetian finns dokumenterad innan händelsen har inträffat. Evangelierna uppfyller inte de kraven. I evangelierna handlar allt om dåtid. Dvs., evangelierna påstår att händelser kanske 70 år bakåt i tiden uppfyllde profetior 500 år bakåt i tiden. Vi har alltså ingen kontroll över tidsaspekten och därför är det enkelt att föreställa sig att man bara diktade samman Jesu liv så att det skulle se ut som om profetiorna uppfyllts.

Kriterium nr 2 är att profetian inte är självuppfyllande. En profetia om att Messias ska framträda på Stortorget 2006-07-01 kl 12.00 är därmed en profetia som är lika lätt att uppfylla som att Jesus skulle ha ridit in i Jerusalem på en åsna. Om profetian påstår något som går att uppfylla, anser jag inte att det är en profetia. Om den som anser sig vara Messias vet om profetian kan han lätt bara åka till Stortorget vid nämnda tid. Om profetian däremot förutsäger något helt oförutsägbart, som att en jordbävning kommer att utplåna USA:s östkust våren 2022 och den profetian uttalas och dokumenteras så att vi alla vet om det och den också inträffar, då ligger det nära till hands att det rör sig om en profetia.

Kriterium nr 3 är att profetian också är så distinkt och exakt att den inte går att vända och vrida för att få den att passa in på det man för stunden önskar. Profetian måste gå att exakt förutsäga före händelsen inträffat och inte bara i efterhand. Typexempel på sådana profetior är flera av dem som kommer från Nostradamus.

Och kriterium nr 4 är att händelsen inte är för alldaglig. Ty därigenom kan endast slumpen räcka för att profetian skall uppfyllas. Dessutom får det inte vara för många profetior som inte uppfylls. Om man uttalar väldigt många profetior finns möjligheten att vissa uppfylls bara genom slumpens verk.

Jag utesluter alls inte möjligheten av att profetior kan göras och att de stämmer. Men då måste åtminstone de mest uppenbara felkällorna vara eliminerade innan det finns anledning tro att det rör sig om en äkta profetia.

Har Jesus uppfyllt några profetior?

Vilka bevis finns för att Jesus har uppfyllt några profetior? Om man långt efter att en gestalt påstås ha levt, skriver samman en berättelse där denne gestalts liv på punkt efter punkt överensstämmer med en uråldrig skrift, vad finns det då för bevis för att skriften speglar gestaltens liv? Ett mycket troligare scenario är att man har utformat gestaltens liv efter ”profetiorna”, som inte är profetior utan syftar på händelser i samtiden. Samstämmigheten mellan Jesu liv och ”profetiorna” är faktiskt ett av de starkaste indicierna för att Jesusberättelsen är uppdiktad. Det de kristna anför är faktiskt ett ”bevis” mot deras egen gudsgestalts existens. I och med att berättelsen uppkommit så långt efter den tid till vilken Jesusgestalten förs, blir profetiorna i realiteten en belastning. Allt talar för att man helt enkelt konstruerat berättelsen i enlighet med de profetior man tyckte sig se i GT. Metoden är välkänd och kallas midrash. Lärda judar sysselsatte sig med att konstruera nya berättelser ur gamla texter genom att plocka sinsemellan orelaterade bibelstycken ur sina sammanhang och sammanfoga dem till nya betydelser.

Markus’ slut

Bibelkommissionens fotnot till 16:8:

”för de var rädda. Med dessa ord slutar evangeliet i dess äldsta bevarade form. Det kan inte avgöras om Markus avsiktligt har slutat så korthugget eller om en ursprunglig avslutning gått förlorad. V. 9-20 är ett senare tillägg, som saknas i de bästa handskrifterna. Avsnittet har en annan stil än evangeliet och utgör en sammanfattning av stycken i de andra evangelierna och i Apg.”

Med andra ord är verserna 16:9-20 tillagda i efterhand och har inte tillhört det ursprungliga evangeliet.

Det viktiga är att göra de nödvändiga distinktionerna. Slutet på Markusevangeliet saknas i alla äldre handskrifter. Det slut som följer avviker språkligt från den övrig texten. De äldre kyrkofäderna är antingen ovetande om slutet eller medvetna om att det rör sig om ett tillägg till texten. Dessutom är det nuvarande slutet sammanställt från de andra evangelierna och Apg.

Det är också ett lustigt resonemang att hävda att slutet tillhör Bibeln eftersom det är en sammanfattning av andra delar ur Bibeln. Förvisso tillhör det Bibeln – det har vi inte betvivlat. Det är ju bara att slå upp en bibel. Men det tillhörde inte det ursprungliga evangeliet, utan är ett senare tillägg, vilket var själva poängen.

Vidare framhåller du att du försökte säga att det inte kan avgöras om en ursprunglig avslutning gått förlorad. Och det är möjligt att det är så, men det är inte troligt. Vad man kan konstatera är att Matteus, Lukas och Johannes följer Markus’ ordning i Passionsberättelsen. Vi kan utgå ifrån att de alla tre har haft en utgåva av Markus liggande framför sig och att de alla mer eller mindre ordagrant har kopierat den. Matteus var då mest trogen originalet, medan Johannes tog sig störst frihet. Men när vi kommer till 16:8 inträffar något märkligt. Det som skrivs därefter är helt olikt i alla fyra evangelierna, och det är därför rimligt anta att Markus’ text nu längre inte föreligger och de tre kopisterna därför blir tvingade att själva skriva var sitt slut. Utan gemensam förlaga måste naturligtvis resultaten bli olika.

Så, om slutet i Markusevangeliet har tappats bort, skedde det mycket tidigt; alltså innan de andra tre kopierade Markusevangeliet. Ni som tror att Matteusevangeliet skrevs tidigt (ca 50-80 vt) måste inse vad det innebär.

Att man långt senare har stört sig på att Markus inte berättar något mer om uppståndelsen, ingenting om Jesu framträdanden och himlafärd, är uppenbart. Man har då hittat på ett slut genom att bara göra en sammanfattning av vad de övriga har skrivit. Och även om författaren av Markusevangeliet hade skrivit ett slut på sitt evangelium, har detta slut ingenting att göra med det nuvarande. Man gör det lätt för sig om man hävdar att eftersom det är en sammanfattning av andra delar ur Bibeln, tillhör det Bibeln. I så fall går det bra för oss alla att bara skriva samman en text och tillfoga den till Bibeln, med hänvisning till att den är sammanställd ur just Bibeln.

Evangeliernas slut

Låt oss göra ett tankeexperiment. Om Markus skrev först, och inte skrev om att Jesus efter uppståndelsen visade sig och heller inte skrev något om himlafärden, är det då troligt att han kände till den traditionen? Skulle han inte ha skrivit om en så central händelse om han hade känt till den? Om senare tre författare A, B och C, oberoende av varandra kopierade detta Markusevangelium, men efter att det tog slut var och en gav sin skildring av tiden på jorden efter uppståndelsen och av himlafärden och dessa tre berättelser är helt olika varandra, vad kan man då dra för slutsatser?

Om A hade rätt måste rimligtvis B och C ha fel. Om B hade rätt måste A och C ha fel. Om C hade rätt måste A och B ha fel. Men då den källa som antas ligga händelsen närmast i tiden inte kände till händelsen är den rimligaste slutsatsen att såväl A som B och C hade fel och att något sådant aldrig inträffat. Rätta min logik om du anser den vara fel!

PHILOSOPHER SKREV:

”Roger, en sak bara, hur förklarar man att A, B, C i slutet alla handlar om uppståndelsen och himlafärden, även om de är olika. Kände de till varandra? Om tre författare fick hitta på var sitt slut så skulle ju även det till ämnet skilja sig helt åt.”
 

ROGER:
Det är sant. Men vi kanske först ska titta vad som är lika och vad som skiljer.

Markus slutar med vers 16:8: ”Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.” Jesus är alltså borta, men vi får inte veta att han är uppstånden eller vad som har hänt. Alla de övriga tre hävdar att Jesus har uppstått. Därefter visar sig den uppståndne Jesus. Matteus (och även tillägget i Markus) låter den uppståndne visa sig i Galileen, enligt Markus (16:14) när lärjungarna ligger till bords, enligt Matteus (28:16) uppe på ett berg. Tvärtemot dessa båda säger Lukas (24:33ff) att Jesus visade sig för lärjungarna i Jerusalem. Johannes (20:19ff) hävdar även han att Jesus visade sig i Jerusalem, rent av två gånger, men då för alla tolv lärjungarna (Judas skall ju ha varit död), dessutom, i det senare tillagda slutet (kap. 21), även för sju lärjungar i Galileen.

Alla tre säger alltså att Jesus uppstod och visade sig. Detaljerna kring detta skiljer, men just ”att” är de överens om. Men vi har bara att läsa Paulus för att förstå att Kristus hade uppstått och även visat sig. Jag är av den åsikten att den uppståndelse Paulus åsyftar, inte var en fysisk uppståndelse. Men här har vi nu författare som har skrivit om en fysisk människas död och den uppståndelse som omtalas måste då vara från den fysiska döden. När han sedan visar sig (något han gjorde för bl.a. Paulus) bör han visa sig för de personer som han tidigare sägs ha umgåtts med och de befann sig då i Palestina, varför Palestina måste vara platsen. Men mer noggrant än så kan man inte enas. Han visar sig på olika platser i alla evangelierna.

Himlafärden är en sak i sig. Markus omtalar den i 16:19, men detta är alltså ett senare tillägg. Inte heller Johannes skriver något om himlafärden. Det sista vi får veta är att den uppståndne Jesus går sin väg. Matteus omtalar heller ingen himlafärd. Jesus säger några avslutningsord på ett berg och sedan slutar Matteusevangeliet. I Lukasevangeliet (24:51) sägs dock att Jesus far till himlen: ”Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.” Samma uppgift ges i inledningen till Apg, men då denna bok är skriven av samma person som skrev Lukasevangeliet, har vi endast den personens ord att gå på. Detta är också kanske de sist tillkomna skrifterna och visar på en ännu senare mytbildning.

Tillbaka till din fråga: ”Om tre författare fick hitta på var sitt slut så skulle ju även det till ämnet skilja sig helt åt”. Himlafärden skiljer sig tydligt åt och kan vi därför anta är ett rent påhitt av ”Lukas”. Jesu uppståndelse och hans uppenbarelser var föreställningar som florerade redan på 50-talet (Paulus) och det enda ”biografiförfattarna” behövde göra var att förkroppsliga de redan härskande föreställningarna – var och en på sitt sätt.

Josefus’ Jakobomnämnande

En intressant fråga, är om Josefus verkligen nämner den ”Herrens broder Jakob” som Paulus skriver om. Låt oss se vad Josefus verkligen skriver. Lek med tanken att uttrycket ”som kallas Kristus” är något som Josefus aldrig skrev. Så här skriver Josefus i min snabböversättning från engelskan (och i nyckelpartiet från grekiskan):

”Festus var nu död, och Albinus var på väg; så han [Ananias] församlade Sanhedrins domare, och förde till dem brodern till Jesus (som kallas Kristus och) vars namn var Jakob, tillsammans med några andra; och när han hade anklagat dem för att ha brutit mot Lagen överlämnande han dem till att stenas. Men de mest rättrådiga bland folket, och de som var mest osäkra gällande överträdandet av Lagen, tyckte illa om det som skedde. De skickade också bud till kungen [Agrippa] och uppmanande honom att kontakta Ananias och påtala att han inte fick handla så framöver, ty det som han redan hade gjort kunde inte rättfärdigas. Nåväl några av dem for också och mötte Albinus medan han var på sin resa från Alexandria och påtalade för honom att det var olagligt för Ananias att sammankalla Sanhedrin utan hans samtycke; varpå Albinus samtyckte med det de sade och i vrede skrev till Ananias och hotade med att bestraffa honom för hans gärning; på vilket kung Agrippa fråntog honom översteprästämbetet som han innehaft i endast tre månader och utnämnde Jesus, Damneus’ son, till ny överstepräst.”

Då skulle Josefus ha skrivit endast ”Jakob, brodern till Jesus” och den Jesus som i så fall avsågs var den Jesus Damneus’ son, om vilken Josefus bara några rader senare säger att han tillsattes som ny överstepräst efter Ananias. Det skulle göra Jesus Damneus’ son och Jakob till bröder. Alltså:

”[Ananias] församlade Sanhedrins domare, och förde till dem brodern till Jesus vars namn var Jakob, tillsammans med några andra; och när han hade anklagat dem för att ha brutit mot Lagen överlämnande han dem till att stenas. … på vilket kung Agrippa fråntog honom [Ananias] översteprästämbetet som han innehaft i endast tre månader och utnämnde Jesus, Damneus’ son, till ny överstepräst.”

Det klargör också varför Josefus inte förklarade vem Jesus var. Det framgår i stället några meningar senare. I så fall förklarar det varför Jakob dödas. Han och hans bror Jesus, båda söner till Damneus, tillhörde en rivaliserande falang vilken Ananias-falangen passade på att decimera när ingen prokurator fanns på plats. Jesus ben Damneus upprörs naturligtvis över att hans bror dödas, och han uppviglar massorna. Det folkliga uppror som följer tvingar Agrippa att avsätta Ananias och utse Jesus ben Damneus till ny överstepräst. Notera också att Josefus något senare i Judiska fornminnen berättar att kung Agrippa avsätter också denne Jesus ben Damneus och tillsätter Jesus ben Gamaliel som ny överstepräst. Och läser vi i Josefus’ första verk Om det judiska kriget sätts denne Jesus ben Gamaliel i förbindelse med Ananias-falangen.

Sedan letar kristna hos Josefus, men hittar inget om Jesus. Men Jakob då? Paulus skriver ju om en Jakob som var ledare för församlingen i Jerusalem och han kallar honom också ”Herrens broder” (vad han nu kan ha avsett med det). Så hittar man en viss Jakob som Josefus skriver om men Josefus skriver inte mer än ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”. Kanske någon kreativ kristen tänkte att vilken miss av Josefus att bara skriva Jesus. Vi bättrar på i marginalen till denna handskrift där det precis får plats med ”som kallas Kristus” så kommer andra icke-kristna också att förstå vilken Jakob som Josefus skrev om. Jag tror personligen mest på den lösningen, även om jag kan tänka mig andra lösningar, som att också ”brodern till Jesus” är ett kristet tillägg.

Antalet evangelier

Utöver de fyra evangelier som ingår i Bibeln känner vi till åtminstone tjugo andra skrivna troligen före år 200 vt. Dessa är

1. Thomasevangeliet

2. Q-evangeliet

3. Nasarenerevangeliet

4. Evjoniterevangeliet

5. Hebreerevangeliet

6. Petrusevangeliet

7. Hemliga Markusevangeliet

8. Jakobs protoevangelium

9. Sanningens evangelium

10. Thomas barndomsevangelium

11. Egypterevangeliet

12. Mariaevangeliet

13. Frälsarens evangelium

14. Egertonevangeliet

15. Oxyrhynchos 1224-evangeliet

16. Oxyrhynchos 840-evangeliet

17. De tolv patriarkernas evangelium

18. Filipposevangeliet

19. Basilidesevangeliet

20. Judasevangeliet

Inte alla av dessa evangelier är gnostiska (beroende på hur vi väljer att definiera ordet gnostiska). Det finns ytterligare ett antal evangelier som tros vara tillkomna efter år 200 (men kan vara äldre), däribland Nikodemosevangeliet och Pistis Sofia (om man nu vill kalla det ett evangelium). Sedan finns en mängd andra gnostiska skrifter som inte är evangelier. Det rör sig om brev skrivna av exempelvis Petrus till Filippos. Där finns uppenbarelseböcker tillskrivna Petrus, Paulus och Jakob (alltså inte bara Johannes) och även andra skrifter, typ Jesu Kristi visdom, vilken anses tillkommen före år 100 vt.

Med all sannolikhet fanns många andra skrifter som antingen förstördes i de utrensningar som förekom eller helt enkelt inte kopierades och därför föll i glömska.

Ingen normativ kristendom

SAREK:

Ansåg man att de gnostiska ”evangelierna” var sämre än de kanoniska evangelierna eller finns det någon forskning om varför inte gnostikerna fick gehör. I programmet sa man att kyrkan var irriterad på gnostikerna eftersom de var självstängiga från kyrkan och inte behövde deras råd i religiösa frågor. Men de flesta gnostiker var väl kristna?

ROGER:

I början fanns ingen normativ kristendom. Det fanns en mängd olika fraktioner med vitt skilda åsikter om de mest fundamentala trossatserna. Under 100- och 200-talen fanns en stark strid mellan dessa grupperingar. Den var kanske starkast mellan den romerska och den mer gnostiskt alexandrinska.

I vilket fall kom slutligen en mer bokstavstrogen falang att segra. Därmed skrev den sin egen historia och marginaliserade alla övriga grupper. Genom att bara koncentrera sig på de personer som tidigare hyst liknande åsikter som den segrande riktningen fick man det att framstå som om det hela tiden funnits en sann lära utgående direkt från Jesus och att övriga ståndpunkter bara vidhölls av galna extremister i utkanten.

När kyrkan blev statsreligion blev det inordning i leden och misshaglig skrifter och grupperingar uppsöktes och tillintetgjordes. Många skrifter blev ändå säkert kvar. Men i brist på anhängare och support kom de inte längre att kopieras och därmed vittrade de med tiden bort.

På detta sätt kom det att framstå som om gnostikernas skrifter och uppfattningar på något vis skulle ha varit sämre än den ortodoxa–katolska tron. De gnostiska evangelierna var heller kanske inte lika lättillgängliga. I Judasevangeliet dör ju inte Jesus för att befria massorna från synd utan bara för att undkomma lidandet på jorden. Frälsningen var inom de gnostiska rörelserna i huvudsak en uppgift för individen. Man frälste sig själv genom kunskap och insikt (gnosis). De gnostiska föreställningarna kunde nog aldrig ha utgjort en grund för en massreligion – som ju trots allt bygger på passivitet (tro så fixar vi allt åt dig) och inte självinitierad aktivitet (som kräver stor ansträngning).

Din sista fråga om gnostikerna var kristna går att besvara med både ja och nej, eftersom det beror på hur du definierar kristen. Det fanns helt enkelt en jättelik palett med kristna uppfattningar alltifrån Paulus’ dagar och framåt. Sedermera kom en snäv riktning att utropa sig som den enda sanna vägen och därmed alla övriga uppfattningar som villovägar. Men ganska snart därefter sprack den enda sanna vägen upp i olika riktningar och i dag kan man tro i princip nästan vad som helst och ändå räknas in under det kristna paraplyet.

Judasevangeliet

Jag har läst det relativt korta evangeliet och den omfattande kommenteringen som medföljer. Det är verkligen en mycket intressant skrift och den kommer att ha påverkan på vår syn på kristendomens uppkomst.

Evangeliet finns i ett häfte som innehåller 4 skrifter. Häftet/codexen påträffades för flera årtionden sedan i Nilsanden och har troligen inget samband med fynden i Nag Hammadi. Det har haft en brokig historia sedan fyndet gjordes och bladen har skadats svårt pga. ovarsam hantering. Detta var inget arkeologiskt fynd och det har sålts på den öppna marknaden och den senaste säljaren har försökt få ut maximalt i ersättning vid försäljningen. Slutligen var det ett schweiziskt institut som för mångmiljonbelopp införskaffade häftet och avsikten är att skänka det till Egypten sedan det har restaurerats. Sidorna var nästan pulvriserade och i ett sent skede av upplösning.

Häftet är daterat med hjälp av paleografi (handskriftsanalys) till början av 300-talet och med kol-14-metoden till slutet av 200-talet. Möjligen kommer man att få säkrare datering när man undersöker inbindningen, då den oftast gjordes av överblivet material som kan innehålla tidsangivelser (som var fallet med fynden i Nag Hammadi). De två första skrifterna är kända från Nag Hammadi. Den tredje är Judasevangeliet och tyvärr saknas vissa större partier som helt enkelt har upplösts. Den fjärde skriften består av endast fragment och är tidigare okänd. Codexen kan ursprungligen ha innehållit fler skrifter.

Judasevangeliet är skrivet på koptiska – alltså egyptiska. Men det rör sig om en översättning från grekiskan. Detta grekiska original är naturligtvis svårdaterat. Men omkring år 180 skriver biskop Irenaeus en hel del om ett Judasevangelium i sin skrift ”Mot heretikerna”. Där säger han att en gnostisk grupp han kallar kainiterna brukar detta evangelium. Och Irenaeus’ angrepp på evangeliet visar ganska tydligt att det rör sig om det evangelium vi nu har funnit. Det nu återfunna evangeliet bär namnet Judas och dess innehåll stämmer med det Irenaeus skrev. Av detta kan vi gissa att det verkligen är det Judasevangelium Irenaeus omtalar och att detta evangelium därmed måste vara äldre än 180 vt. Det finns i Judasevangeliet en mening som tydligt anspelar på att man valde en efterträdare i Judas’ ställe, just så som sägs i Apostlagärningarna. Det verkar rimligt att Judasevangeliet bygger på det som sägs i Apg. Därför bör det ha tillkommit efter Apg, som bör ha skrivits i början av 100-talet. Forskarna verkar överlag vilja datera Judasevangeliet till mitten av 100-talet.

Jag tänker inte nu gå igenom evangeliets innehåll grundligt. Men det ger en helt annan bild än de ”bilder” som förekommer i NT. Judas är här den främste lärjungen, den ende som förmår att stå framför Jesus (även om han måste vika undan sitt ansikte). Judas är den ende lärjunge som förstår Jesus och också den ende som tillsammans med Jesus har den gudomliga gnistan inom sig. De övriga lärjungarna tillber Gamla testamentets lägre skapargud, men detta är inte Jesus’ gud och detta förstår endast Judas. Jesus skrattar åt de övriga infantila lärjungarna som inte förstår något. De tillber en ondskefull gud som har skapat denna ofullkomliga värld. Jesus kommer från en sfär bortom denna gud där den allsmäktige guden lever. Jesus’ mål är att befrias från denna värld (reikarnationstvånget [min tolkning]) och Judas hjälper honom med detta genom att förråda honom. En rimlig tolkning av texten ar att Judas för denna handling för evigt ska hatas av människorna men som belöning själv komma till det rike dit Jesus far.

Evangeliet innehåller i det närmaste inget berättande material utan utgörs av Jesu föreläsningar och lärjungarnas (då i huvudsak Judas’) frågor och funderingar.

TILLÄGG:
I Judasevangeliet är det Judas som är hjälten. De övriga lärjungarna förstår inte Jesus och den ende som gör det och som Jesus sätter sin tillit till är just Judas. Jesus berättar för Judas vilket öde som kommer att drabba Jesus och han ber Judas om en tjänst. De andra lärjungarna anser han inte vara mogna uppgiften, så därför ber han Judas att förråda honom. Judas ryggar tillbaka inför denna orimliga begäran, men Jesus vidhåller att det är nödvändigt eftersom han måste dö. Judas får också veta att han för denna handling för alltid kommer att vara fördömd av mänskligheten, men Jesus lovar honom som kompensation för det största offret, en plats bredvid honom och Gud i himmelen.

Judas är alltså hjälte i Judasevangeliet. Men detta var sannerligen inte vad alla tyckte. Du kan ju läsa vad exempelvis Papias ca år 140 skrev om Judas:

”Judas vandrade omkring i världen som ett slående exempel på gudlöshet. Kroppen svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in, ja, det gick inte ens för hans väldiga huvud för sig. De sade att hans ögonlock var så uppsvällda att han inte alls kunde se ljuset, och inte ens en läkare kunde se dem med hjälp av optiska instrument. Så djupt hade de sjunkit in. Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans vanära. När han efter många kval och straff nått slutet på den plats som var hans egen – som de säger – så ligger platsen öde och obebodd ännu i dag på grund av stanken. Ja, ännu kan ingen gå förbi där utan att hålla sig för näsan. Så starkt var utflödet på marken från hans kropp.” (Apostoliska fäderna, Papiasfragment 3)

Möjligen lät Luther sätta mer eftertryck i bilden av Judas som den onde, men denna bild har varit levande genom hela kristendomens historia. Judasevangeliets logik är egentligen solklar och fullt logisk. Jesus var tvungen att dö för att mänskligheten skulle försonas och alla som hjälpte till för att fullborda planen, dvs. enligt evangelierna Judas, Judiska rådet, alla judarna (betydelsen av ordet Judas) och Pontius Pilatus, fullbordade därigenom Guds plan för mänskligheten.

Julius Caesar vs Jesus Christ

JC vs JC

”Varför betvivla att Jesus har funnits när man inte betvivlar att ...” och så kommer ett namn på någon känd historisk gestalt. Nu är det som sagt inte lätt att vara inläst på alla källor för alla historiska gestalter som jämförs med Jesus. Varje gång jag gör en dylik undersökning finner jag dock jämförelsen vara helt missvisande. Låt oss något snabbt göra en koll över vilka källor som finns för att bekräfta Julius Caesars existens. Ni som känner till ytterligare källor får gärna fylla på!

Stora biografier om Julius Caesar skrevs av bland andra:

Plutarchos (45-120 vt): ”Fall of the Roman Republic: Life of Julius Caesar”

Plinius d.y. (61 eller 62 vt-före 114 vt): ”Letters of the Younger Pliny”

Suetonius: ”De Vita Caesarum; The Life of Julius Caesar”

Dio Cassius (ca 155- ca 235 vt): ”Romaïka, böckerna 37-44”

Dessa utförliga skildringar är dock inte samtida med Julius Caesar (ca 100-44 fvt).

Valerius Maximus, en romersk författare till en moraliserande anekdotsamling i nio böcker från ca 30 vt skriver också en hel del om Julius Caesar, då i ”Memorable Doings and Sayings, Books I-V”. Valerius Maximus bör ha fötts ungefär vid den tid Julius Caesar dog och han är ungefär lika avlägsen Julius Caesar som Josefus är avlägsen Jesusgestalten. Josefus som med all sannolikhet inte skrev något om Jesus. Velleius Paterculus (ca 20 fvt-efter 30 vt) skrev en biografi om Augustus, där han också verifierar Julius Caesar och Tiberius Caesar: ”Res Gestae Divi Augusti”.

Av de författare som var samtida med Julius Caesar (alltså levde vid samma tid) och som också skrev mycket om honom kan nämnas Marcus Tullius Cicero (106–43 fvt). I sitt brev till Atticus och sitt angreppstal Filippika ger han en målande bild av Julius Caesar. Caius Sallustius Crispus (86-34 fvt) skrev ”The Catiline Conspiracy” där han beskriver Julius Caesar. Titus Livius (59 fvt–17 vt) var 15 år gammal när Julius Caesar dog och även om endast mindre delar av hans verk har bevarats till eftervärlden är det ändå fullt tillräckligt för att verifierat att Julius Caesar har funnits.

Julius Caesar finns alltså verifierad av minst tre (som jag har hittat) samtida historiker och av två som levde alldeles efter att Julius Caesar dött. Jesus finns som sagt inte belagd av en enda samtida historiker, utan först in på 100-talet sedan den kristna uppfattningen spritts.

Jesus skrev heller ingenting själv. Det gjorde däremot Julius Caesar och ett antal av hans verk har bevarats till eftervärlden: De kanske mest kända är:

Hans begravningsoratorium
Anticato
Commentarii de Bello Gallico (Kommentarer till det galliska kriget)
Commentarii de Bello Civile (Kommentarer till inbördeskriget)

Men det finns naturligtvis många fler bevis för att Julius Caesar har funnits. Det finns ett stort antal mynt bevarade med hans namn och bild. Se exempelvis:

http://www.vroma.org/images/mcmanus_images/caesarcoin_trophy.jpg
http://www.lawrence.edu/dept/art/buerger/catalogue/91106ob.gif

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/c/c5/RSC_0022.jpg/300px-RSC_0022.jpg  

Inga mynt av Jesus (åtminstone inte i samtiden) har bevarats. Dessutom finns ett antal byster och statyer föreställande Julius Caesar. Se exempelvis:

http://www.vroma.org/images/mcmanus_images/caesar2.jpg
http://www.vroma.org/images/mcmanus_images/caesar2a.jpg

Jesus avbildas som först flera hundra år efter han ska ha levat och man kopierar då Apollons och Asklepios’ utseende, uppenbarligen eftersom ingen visste hur han ska ha sett ut.

Dessutom finns inskriptioner från Julius Caesars tid som nämner honom. Inga inskriptioner från Jesu samtid nämner Jesus.

Vi kan fortsätta. Julius Caesar befinner sig som kejsare i ett historiskt sammanhang. Hans gärningar har en direkt påverkan i hans samtid och hans ämbete måste upprätthållas av någon. Om man säger att Julius Caesar inte har funnits måste man uppfinna någon i hans ställe.

Jesu liv synes inte ha haft någon inverkan på samtiden. Ingen historiker ansåg att något av det han gjorde behövde omnämnas. Plockar man bort Jesus ur historien förändras inget. Givetvis hade den uppkomna kristendomen en stor påverkan på historien. Men religioner med stor påverkan på historien har uppkommit vid många tillfällen och även när religionen hävdar att den bygger på en historisk gudsgestalt, är det inte troligt att denna gudsgestalt har funnits som historisk person. Ta bara Dionysos och Herakles som exempel!

Så det finns ingen som helst anledning betvivla att Julius Caesar har funnits som historisk person, medan det inte finns några bevis för att Jesus Kristus har funnits som historisk person och levt sitt liv såsom evangelierna hävdar.
 

Jesus’ många ansikten

I en ständigt, aldrig sinande ström, utges nya böcker om Jesus. Jesus är än en galileisk bondson, än en judisk revolutionär, än en kommunistisk idealist, än en kynisk hellenistisk vishetslärare, än en marginaliserad jude, än en myt, än endast en himmelsk varelse, än en person från en obestämd forntid, exempelvis esseernas rättfärdigheten lärare, än en hellenistisk hjälte, än en profet, än en apokalyptisk profet, än en frälsare och kanske också densamme som evangeliernas gudsson. Jesus’ många ansikten kanske man kan säga. Att porträtten av Jesus blir så skilda beror naturligtvis på att vi saknar bevis för allt och att det därmed är fritt fram att göra Jesus till vad man vill. Rätt så praktiskt!

Tänk själva!

Jag lämnar fritt för andra att läsa och dra sina egna slutsatser. Svirpan gör ofta spektakulära utspel som jag tror kan förleda vissa som inte är så insatta. Därför tror jag att folk kan vara betjänta av att få dessa ”utspel” sakligt belysta med fakta. Jag är nämligen av den tråkiga typen som gillar fakta, älskar att läsa tabeller, statistik, stora mängder med råa fakta och söka rent matematiska samband. Ju mer man känner till, desto större möjlighet har man att bedöma något. Gör man ett påstående, skall detta tåla en kritisk granskning, och kunna förenas med de fakta vi känner till. Ibland håller de, ibland inte!

Jag förstår inte varför fler människor inte väljer att tänka själva. Varför tror man sig själv om så litet, att man inte tror sig själv kunna bedöma riktigheten i påståenden? Vissa företeelser kräver onekligen specialkunskaper som är svåra att tillägna sig, exempelvis att bli specialist på något utdött språk. Men när en expert gör påståenden gällande exempelvis något ord i detta språk, bemöts ofta det av andra experter med andra åsikter. Därmed uppstår en debatt där de olika argumenten läggs fram. Och i och med att de läggs fram, går det inte sällan att själv bedöma vem som har de starkaste argumenten. Då kan man ställa sig över argument som är av typen; ”Min expert är mer expert än din expert!”

Jag minns det käbblet gällande Jakobsossuariet. Flera av de absolut tyngsta namnen inom området ställde sig bakom att kistan var äkta. Därmed uppkom genast auktoritetsargumenten. Den och den säger si och så. En för mig då helt okänd Rochelle Altman gick emellertid snabbt ut och sa att kistan var en tydlig förfalskning och att man måste blind som en fladdermus för att inte se det. Paul Fleicher, en annan skriftexpert sade att han bara kastade en snabb blick på kistan och omedelbart såg att det var en förfalskning. Dessa båda redogjorde också i detalj varför det var en förfalskning.

Resultatet blev att framför allt Altman fick utstå en veritabel hatkampanj där man helt tog heder och ära av henne. Man riktade in sig helt på hennes person och hennes brist på auktoritet. Vem var hon att sätta sig upp mot dessa lärda på teologins högsta pelare? Skillnaden var givetvis att hon som judinna var expert både på arameiskan, handskrifter från den tiden och framför allt på förfalskningar. När all ammunition hade avfyrats, och alla undersökningar gjorts visade det sig det vara precis så mycket förfalskning som Altman sagt från början.

Men varför skulle man då tro på Altman framför de andra? Jo därför att hon faktiskt presenterade fakta, tydliga tecken på vad där stod och varför det inte kunde vara en äkta inskription. Hon presenterade det de andra missade att se. Ingen förmådde heller att trovärdigt vederlägga hennes argument. För mig tog det några veckar av ingående studier att inse att Altman hade rätt.

Jag gick därför ut med The James Ossuary inscription och sidan kom att användas i den pågående striden om äktheten. Professorer i hebreiska från hela världen kontaktade mig och undrade vad jag hade för position för att kunna påstå det jag gjorde och André Lemaire (han som ”upptäckte” kistan) skrev i en artikel att så vitt han visste var jag ingen expert på arameiska. Alltså, auktoritetsargument! En sak blir varken mer eller mindre sann för att den som påstår den är en mer eller mindre framstående expert. En sak blir sann därför att den är sann, och man bör ge den hög trovärdighet om starka skäl för dess riktighet presenteras.

Så min uppmaning blir: Tänk själva och tro mer på er egen förmåga!

Handskriftsläget

Vi har visserligen mycket tidiga fynd från NT, men inte så tidiga. Som du tidigare har skrivit Svirpan, använder man sig främst av handskriftsanalys för att datera texter. Man kan också testa dem med kol-14-metoden, men då måste man förstöra en del av texterna och resultaten har en osäkerhetsfaktor på minst +/- 50 år. Med handskriftanalys anser man sig normalt kunna reducera osäkerhetsfaktorn till endast +/- 25 år. Man gör helt enkelt så att man jämför handstilen med andra daterbara textfynd från samma tid och samma område. Vi har ju sällan problem att skilja en 1700-talshandskrift från en 1900-talshandskrift. Experter med långvarig träning kan än mer noggrant se skillnader i hur man för pennan, hur man formar bokstäver etc. De 50 årens osäkerhet (+/-25) hänför sig i huvudsak till att en ung vuxen person ofta behåller sin handstil genom hela livet och skriver ungefär likadant 50 år senare. Men visst finns det osäkerhetsfaktorer även med denna metod.

Vårt i särklass äldsta fynd från NT är ett kreditkortstort fragment, benämnt p52. Det består av fem rader ur Johannesevangeliet. Fragmentet har papyrologer genom handskriftsanalys daterat till tiden omkring år 125 och följaktligen med marginalen +/– 25 år till senast 150 vt. På senare år har dock denna tidiga datering ifrågasatts och röster har höjts för att p52 kan vara skrivet i senare hälften av 100-talet. Det lilla, inte mer än kreditkortstora fragmentet, innehåller så litet text vilket i kombination med det begränsade jämförelsematerialet från just denna tid gör dateringen osäker. (För grundligare utredning, se: Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?)

Detta fragment, p52 är den enda nytestamentliga skrift som med säkerhet går att datera till tiden före år 200. Det finns ett antal textfynd (inga stora) som placeras i tiden mellan ca år 170 och år 200. Den felmarginal som råder gör att de alla kan vara skrivna efter år 200, men med tanke på att de rör sig om flera textfynd är det statistiskt osannolikt att alla skulle vara så sena.

Man kan därför gissningsvis säga att vi har ett textfynd med några få rader från Johannesevangeliet som stammar fån 100-talets första hälft.

Vi har några textfynd från slutet av 100-talet.

Vi har närmare hundra textfynd från 200-talet och dessa täcker tillsammans en stor del (förmodligen större delen) av NT.

Vi har 2 någorlunda kompletta exemplar av hela NT från 300-talet (Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus) och ytterligare ett någorlunda komplett exemplar som är från 400-talet (Codex Alexandrinus).

Så ungefär ser det ut.

Kors eller påle?

VARNING! Ni bör medan ni läser detta vara medvetna om att min grekiska är bristfällig.

I Nya Testamentet förekommer det grekiska ordet ”stauros” 27 gånger. Ordet har den direkta betydelsen av träpåle, och om jag förstår det rätt också en upprättstående träpåle. Vid några tillfällen (exempelvis Apg 5:30, 10:39 och 1 Pet 2:2) används i stället det grekiska ordet xulon. Orden används synonymt, men xulon betyder snarare trä, kanske träd, men i så fall ett dött objekt, inget levande träd. I de fall xulon används i stället för stauros är det av teologiska skäl, för att anspela på exempelvis 5 Mos 21:23, att den som hängs på trä är förbannad. Oavsett om ordet är stauros eller xulon avses en påle av trä vid vilken Jesus naglades fast. Därmed skulle man kunna anse frågan avgjord och att Jesus inte korsfästes. Men så enkelt går detta inte att avgöra.

Först måste vi slå fast att vårt ord kors kommer från latinets crux, med betydelsen kors. Vad har då grekiskan för ord för kors? Svaret är egentligen: inget! Det finns vad jag vet inget grekiskt ord som svarar mot latinets crux. I stället används olika ord, däribland stauros. Så ville man hävda att Jesus naglades fast på en påle var det rimligt att skriva stauros. Ville man hävda att han hängdes på ett kors kanske stauros ändå var det lämpligaste ordet. Och de himmelska korsfästningar som antikens halvgudar genomgick var ofta att hängas upp på en stauros (påle) och detta uppfattades ibland vara med armarna utsträckta. Så de grekiska orden ger oss egentligen ingen vägledning.

Lika osäkert är det med de romerska korsfästningarna. Jag läser på Internet att de arkeologiska och skriftliga bevisen är få, men att romarna oftast spikade upp folk på stolpar med tvärbjälkar, alltså utrustningar med korsform. Så vitt jag vet finns inga arkeologiska fynd som vare sig bekräftar eller motsäger tvärbjälkens existens. Jag är heller inte medveten om några direkta skriftliga beskrivningar av romarnas utrustning. Men jag tror att man kan se det på följande sätt.

Romarna spikade upp brottslingar och upprorsmakare i stora mängder till varning för andra. Dessa fick därför hänga kvar på korsen till dess de vilda fåglarna och rovdjuren eliminerat allt ätbart på kropparna. Detta skulle så skrämma människor att de inte skulle våga sätta sig upp mot romarna. Under vissa orosperioder spikades tusentals och åter tusentals människor på detta sätt upp, och uppgifter (Filon) gör gällande att mänskor satt upphängda som på telefonstolpar från den ena staden till den andra. Romarna hade knappast någon kejserlig mall att utgå ifrån för hur dessa stolpar skulle vara utformade. Tillgången på virke var säkert även då begränsad och jag gissar att man tog det man hade. Om där fanns en tvärbjälke eller inte var säkert av underordnad betydelse och själva korsformen har betydelse enbart för senare tiders kristna. Romarna struntade säkert i vilket.

Så för att sammanfatta: Gissningsvis spikade romarna upp folk på såväl pålar som korsformade pålar. De grekiska orden i NT ger oss ingen ledning om de avser påle eller kors. Paulus’ skildring av korsfästelsen tyder (enligt mig) på att hans Kristus var kosmiskt och inte jordiskt korsfäst.

Fragment från Qumran ej från Markus

Apropå 7Q5, fragmentet som påträffats i grotta 7 i Qumran. Vill ni själva göra er en bild av om det stammar från Markusevangeliet eller ej?

Här har ni en bild av 7Q5

För att detta ska kunna passa in i en Mark 6:52–53, måste alla bokstäver på fragmentet följa i rätt ordning i varje rad av de fem som finns återgivet på fragmentet. Språket är grekiska och en rekonstruktion av Markusevangeliets grekiska text ser ut som följer:

 sunhkan epi tois artois artois
 allhn autwn h kardia pepwrw-
 menh          Kai tiaperasantes
 hlqon eij Gennhsaret kai
 proswrmisqhsan kai exel-

Historische Glaubwürdigkeit des Neuen Testamentes (NT)

Alla bokstäver som där återges måste alltså också finnas på fragmentet. Flera av de bokstäver som åberopas är minst sagt tveksamma. Låt oss ta en bokstav som finns på rad 2 och undersöka denna. Observera att där finns fem rader och att på den översta raden endast en bråkdel av en bokstav finns bevarad. Vi talar alltså nu om rad 2 som är den första riktiga raden med bokstäver.

Den bokstav vi ska undersöka ligger längst till höger på rad 2 och består av ett lodrätt streck, ett mellanrum och ett vågrätt uppåtgående streck. Så här ser den ut uppförstorad:

Detta skall vara samma bokstav som finns återgiven i mitten av rad 4 och liknar ett N. Så här ser den bokstaven ut:

 Jämför nu dessa båda och bestäm själva om ni tror att det rör sig om samma bokstav. För att bättre kunna avgöra saken kan ni besöka Thiede’s Nu där det ligger en bättre uppförstoring.

Om ni tittar noga ser ni att det finns ingen anslutning mellan toppen av det lodrätta strecket och den vågräta ”krumeluren, Det enda som finns är vissa ojämnheter i papperet. Vad vi ser är ett grekiskt iota, motsvarande vår bokstav I, och den består av ett enda lodrätt streck. Ingen penna har dragit ett streck från detta iota ner till nästa bokstav, och därmed faller kopplingen till Mark 7:53-53. Däremot går det att passa in fragmentet i Henoksboken, en bok som återfunnits i flera exemplar i Qumran.

Detta fragment åberopas ständigt på apologetiska sajter, utan att det finns något skäl anta att det stammar från Markus. Det finns inga spår alls från någon nytestamentlig skrift i Qumran. För övrigt finns tecken på att endast en skrift i Qumran skulle vara från nollhundratalet. Den stora massan skrifter stammar från nollhundratalet fvt och således från tiden innan Jesus ens ska ha varit född.

Orsaken till att nästan samtliga sakkunniga avfärdar Thiedes koppling av 7Q5 till Markus har ingenting att göra med ...

”att ett sådant fynd måste leda till en ’tidigaredatering’ av de nytestamentliga skrifterna och att detta är något som man inte har räknat med och inte heller vill räkna med”.

De allra flesta av de forskare du åberopar är själva varmt troende kristna och de skulle med glädje välkomna ett tidigt textfynd som skulle stärka deras personliga tro. Men de är samtidigt serösa forskare och de måste i ett vetenskapssamhälle hålla sig till fakta.

Och orsaken till att de samfällt förkastar denna koppling till Markus är att fragmentet helt enkelt inte kommer från Markus. Fragmentet innehåller endast ett fullständigt ord, kai, som betyder och. Där finns flera bokstäver som måste vara just de bokstäver som Thiede hävdar, men som inte är de bokstäverna. Jag har gett ett exempel. Det finns ytterligare exempel där det också är tydligt att Thiede har fel. I och med att diskussionen är tillgänglig på nätet, att fotona finns där uppförstorade och man tydligt förklarar vad där ska stå, är det lätt – även för en lekman – att själv konstatera att Thiede har fel.

Det sluttande planet

Diktatorerna vet att om de bara ger efter det allra minsta kommer folket snart att kräva mer till dess att diktatorernas makt helt undergrävs. Så trots att slutet ofta är oundvikligt ger de inte efter och försöker tillfredställa de ibland rätt modesta kraven, då de vet att det inte kommer att stanna vid dessa.

Och upptäcker man att någon detalj i Nya Testamentet inte är riktig kommer genast tanken att kanske ytterligare detaljer inte är sanna och så är man - som Doggy skriver - inne på det sluttande planet. Men det är synd att man inte glider en bit så kunde man kanske skymta ett ljus längre ner.

Satan ingen fallen ängel

Ordet Lucifer förekommer endast en gång i skrifterna, nämligen i Jesaja 14, som i Bibel 2000 översatts till:

”Ack, fallit har du från himlen, lysande stjärna, gryningens son, du har krossats mot jorden, du som betvingade folken. Det var du som sade till dig själv: ’Upp till himlen skall jag stiga. Ovan Guds stjärnor skall jag resa min tron och ta säte på gudaberget längst uppe i norr. Jag skall stiga upp ovan molnen, jag skall bli som den Högste.’ Men ner till dödsriket störtas du, längst ner i avgrundens djup.” (Jes 14:12-14)

Det hebreiska ordet i Jesaja 14:12 är ”heylel”. När GT översattes till latin översattes heylel till Lucifer. Lucifer är alltså latin och betyder ljusbärare. Hos Jesaja avser det morgonstjärnan, nämligen planeten Venus. Därför har det i den nya översättningen korrekt översatts till ”lysande stjärna, gryningens son”. Att Lucifer skulle vara en fallen ängel att likställa med Djävulen eller Satan har inget stöd i de bibliska skrifterna. Djävulen eller Satan nämns aldrig i Jesaja 14. Det finns heller ingenting nämnt om någon synd som begåtts i Eden.

Den vanliga tolkningen av detta bibelställe är att Jesaja anspelar på kungen i Babylon, genom att symboliskt beskriva Venus’ försöka att stiga högre än alla andra stjärnor. Detta skulle således anspela på Babylons försök att förhäva sig genom att lägga under sig hela världen. Dessutom bygger det på en betydligt äldre föreställning som vi möter i Ugarit 1300 fvt, där myten handlar om guden Baal, en tidig gudom som ansågs dö och återuppstå från de döda.

Även om Lucifer inte förekommer på något annat ställe i Bibeln så nämns morgonstjärnan tre gånger i NT:

”samma makt som jag har fått av min fader. Och jag skall ge honom morgonstjärnan.” (Upp 2:28)

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” (Upp 22:16)

”Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Pet 1:19)

I Uppenbarelsebokens båda passager används det grekiska uttrycket ”proinos aster” och i andra Petrusbrevet används grekiskans ”phosphoros”.

Den förste jag känner till som sammankopplade Lucifer hos Jesaja med Djävulen/Satan är kyrkofader Hieronymus som levde mellan ca 347 och 419 eller 420. Han använde sig av en mening hos Lukas där Jesus påstås ha sagt att ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt” (Luk 10:18). Detta kopplade Hieronymus på typiskt apologetiskt sätt samman med stjärnan som föll från himlen hos Jesaja och därefter har Lucifer betraktats som en synonym för Djävulen/Satan och en fallen ängel.

Solens födelse

Sedan lång tid tillbaka har människor dyrkat gudar, vilka varit förknippade med solen eller setts som själva solen. Människornas föreställningar om dessa gudars liv var sammanbundna med solens olika faser på himlen. Ofta kunde guden vara både vegetations- och solgud. Årets kortaste dag (vintersolståndet) som också är vändpunkten när dagarna blir längre, inföll enligt den julianska kalendern den 24:e december, och nästföljande dag ansågs vara inte bara Jesu födelsedag, utan även Mithras’ och andra solgudars.

Enligt vår nuvarande kalender infaller vintersolståndet varierande den 21:a eller 22:a december. År 46 fvt införde den romerske kejsaren Julius Caesar (100-44 fvt) en ny kalender. Den gamla räknade med tio månader om cirka 30 dagar med en vintervila emellan. För att korrigera fel i den tidigare kalendern kom den nya att innefatta 12 månader om sammanlagt 365 dagar samt en skottdag vart fjärde år. Den nya Julianska kalendern justerades 90 dagar i förhållande till den gamla med starten av det nya året den 1:a januari. Detta innebar en klar förbättring mot tidigare försök att motverka förskjutningar över tiden. Vintersolståndet förlades till 24 december och det innebär att 25 december var den dag man räknade som ljusets återkomst. På denna dag hölls de kanske största hedniska festerna och man firade solens och därmed solgudarnas födelse.

Den nya kalendern var emellertid knappt 11 minuter längre än det verkliga året, varvid efterhand vintersolståndet kom att infalla allt tidigare och förskjutas en hel dag på ungefär 130 år. Men di gamle fortsatte att hålla sina festligheter på utsatt dag. Den stora romerska festen var Saturnalia, vilken hölls mellan 17 och 24 december och år 274 vt införde kejsar Aurelianus firandet av den ”oövervinneliga solens födelse” (natalis solis invicti) den 25 december, vilket sammanföll med firandet av den romerske mysterieguden Mithras’ födelse.

Den äldsta uppgiften om att också Jesus skulle vara född 25 december kommer från Hippolytos (ca 165-235 vt) i ”Commentary on Daniel” 4:23. Och en kalender från 354 vt innehåller ett vittnesmål från år 336 om att Jesus var född just 25 december.

Med åren försköts den Julianska kalendern än mer och mot slutet av 1500-talet misstämde den med tolv dagar i förhållande till vad som gällt när den ursprungligen instiftades. År 1582 genomförde påven Gregorius XIII en reform där man plockade bort 10 dagar (inte 12) och återställde till den ordning som rådde under mitten av 300-talet då 25 december antogs som Jesu födelsedag samt bestämde att framöver ta bort tre skottår varje 400 år.

När den uppstigande solen i kristendomens gryning först visade sig i horisonten vid vintersolståndet, befann den sig jungfruns stjärnbild. I de gamla soldyrkarsamhällena såg man hur solen åter föddes och det skedde regelbundet varje år i jungfruns stjärnbild. Att det var jungfrun som födde solen blev den naturliga tolkningen, och eftersom solen ansågs vara en gud, ansågs jungfrun föda en gudsson. Likaså hade solguden alltid tolv lärjungar, nämligen zodiakens tolv stjärnbilder, vilka solen passerade genom under sin vandring över himlavalvet. De fyra ekvinoktierna (sommar- och vintersolstånden, höst- och vårdagjämningarna) utgjorde ett kors i zodiakens cirkel och vid detta kors var solguden fjättrad. Alla dessa föreställningar ligger förmodligen till grund för motsvarande kristna uppfattningar.

Israels äldsta historia osann

En enkel summering blir att Moseböckerna och Josua är fiktion och först med Domarboken kan vi skönja något som skulle kunna spegla en verklighet. Patriarktiden, fångenskapen i Egypten och flykten därifrån, ökenvandringen och erövringen av Kanaan har aldrig hänt. Istället uppkommer Israel i början av 1200-talet genom att nya bosättare slår sig ner i de centrala bergstrakterna och på drygt hundra år växer till en befolkning på kanske 50 000 människor. Detta är dock inga utifrån kommande människor utan kanaaneer som troligen flyr från låglandsområdena i samband med de förändringar som uppkommer i brytningstiden mellan bronsåldern och järnåldern. Det rörde sig bland annat om massiva anfall av ”sjöfolken”, där ett sådant folk var filisteerna, vilka anlände till området ca 1175. Men huvudorsaken var nog den långvariga torkan som tog sitt grepp över området i minst hundra år och då erbjöd de högre belägna områdena bättre förutsättningar för överlevnad.

Davids rike

Jag har ingen avsikt att förlöjliga Israels historia. Men den moderna arkeologin har gett oss en helt annan syn på Israels äldsta historia. Jag är medveten om att detta ännu inte nått ut i de breda lagren, framför allt bland kristna, men det kommer det alldeles säkert att göra framöver.

Patriarktiden finns givetvis inget stöd för. Tvärtom visar det sig att de folk och de geografiska platser som omnämns i samband med Abraham, Isak och Jakob inte existerade vid den tid patriarkerna ska ha levt (ca 2000 fvt). Exempelvis anlände inte filisteerna till området förrän 1175 fvt. De platser och de konflikter som målas upp i patriarkberättelserna passar egentligen bara in på en tid, nämligen 600-talets Juda och därför kan man gissa att det var då berättelserna skrevs ner.

Inte heller har israeliterna varit fångar i Egypten. Det finns mängder av egyptiska dokument från tiden när israeliterna ska ha levat i Egypten (430 år enligt 2 Mos 12:40), men inte ett enda omtalar dem eller flykten därifrån, då hela den egyptiska krigsmakten tillintetgjordes av de tillbakarusande vattenmassorna. Det finns över huvud taget inga uppgifter om någon utvandring av asiater från Egypten vid den tid Bibeln anger för uttåget (antingen ca 1446 eller ca 1220 fvt). Förklaringen med hyksos som har kastats fram håller heller inte för granskning.

Efter sexdagarskriget mellan Israel och Egypten 1967, gjorde israelerna omfattande undersökningar i södra Sinai. Men trots stora ansträngningar lyckades man inte finna ett enda belägg för de 600 000 krigarna och deras familjer (4 Mos 11:21). På senare år har en ny grundlig undersökning av hela Sinai genomförts av israeliska arkeologer, geologer och andra och den har visat på praktiskt taget ingen närvaro av människor under den senare delen av mellersta bronsåldern, sena bronsåldern och början av järnåldern (ca 1950-1100 fvt) i centrala och södra Sinai. Data visar på närvaro av människor i området under tidig bronsålder, följt av en period utan bosättningar för att sedan på nytt befolkas under mellersta järnåldern. Oavsett om man daterar israeliternas uttåg till 1446 eller 1240 fvt ryms båda datumen inom den sena bronsåldern. Under denna period och under den efterföljande tidiga järnåldern har inga lämningar påträffats i Sinai, frånsett spår av egyptisk aktivitet i Sinais norra kustremsa.

Det har således inte heller skett någon erövring av Kanaan i stor skala, såsom beskrivs i Josua. Städer som Jeriko och Aj har helt enkelt inte erövrats vid denna tid eftersom de inte visar spår på förstörelse vid den tiden. Faktum är att de allra flesta städer som omtalas i Josua har grävts ut och de har naturligtvis förstörts vid olika tillfällen, men just olika tillfällen är nyckelorden. De har inte förstörts vid samma tillfälle. Dagens arkeologer har gett upp tron på ett massivt anfallskrig iscensatt av Israel.

I stället ser man ett antal nybyggen i Israels centrala bergstrakter uppkomma omkring år 1200, just där Israeliterna enligt Bibeln sägs ha slagit sig ner. Sammanlagt rör det sig om ca 300 små boställen och omkring 1100 fvt kan befolkningen ha ökat från ursprungligen ca 12 000 till kanske 50 000 personer. Detta är antagligen ur-israeliterna. Men detta är inget utifrån kommande folk då de inte skiljer sig från den omkringliggande kanaaneiska befolkningen. Det är samma keramik och inga främmande inslag påträffas.

Den stora samhällsförändringen i Kanaans centrala bergsregion inträffade omkring 1200 fvt (brytningen mellan brons- och järnåldern), troligtvis i samband med kollapsen av städerna på slättlandet. Orsaken var säkert den långvariga torkan som rådde under kanske ett århundrade. I bergen huserade fåraherdar som i huvudsak producerade kött- och mjölkprodukter. För att kunna överleva behövde de också säd och den skaffade de genom byteshandel med folket på låglandet. I och med den omfattande samhällsomvandlingen tvingades herdarna i bergstrakterna i allt större utsträckning att själva odla sin gröda.

Den stora frågan bland dagens arkeologer handlar således inte om detta, utan om kung Davids rike. Frågan är om det har funnits eller ej. Det råder en rätt hätsk debatt om detta, men klart är att har det funnits måste det ha varit ett litet rike, ty det knappt efterlämnat några spår.

Paulus som gnostiker

Om detta kan säga mycket och jag ska bara ge en ytlig bild!

Redan på Paulus’ tid, i mitten av nollhundratalet, var de ”kristna” samhällena djupt oeniga. Men schismen stod inte i första hand mellan gnostikerna som tolkade skrifterna symboliskt och de mer bokstavstroende kristna, vilket var fallet ett århundrade senare. Paulus är egentligen varken pro- eller anti-gnostisk. Vid hans tid hade den striden ännu inte blommat upp. Snarare genomsyrades de ”kristna” samfunden av en allmän gnostisk anda som inte självklart var likadan som den vi känner från 100-talet och framåt.

Inom kristenheten ses Paulus som en av de främsta gestalterna, egentligen överträffad endast av Jesus själv. Paulus var en moralisk rese och en bekämpare av all gnostik, en som höll rent på gnostiker-flygeln för att använda ett politiskt bildspråk. Detta intryck förstärks av vissa passager i framför allt Korinthierbreven och Filipperbrevet, vilka sägs vara skrivna bland annat för att bemöta den ”hemliga visdom” som vissa gnostiskt kristna lärde ut. ”Ty de är falska apostlar, ohederliga arbetare, som uppträder som Kristi apostlar.” (2 Kor 11:13).

Men om nu Paulus var en sådan antagonist till gnostikerna, hur kommer det sig då att de anser Paulus vara en invigd gnostiker? (Irenaeus, Mot heresierna, 3.2:1–3.3:1) Och hur kan gnostikerna hävda att han har grundat deras församlingar, att han är den främste aposteln och att de följer hans exempel när de lär ut gnosis? (Irenaeus, Mot heresierna, 3:3:1-2, 3.15:2) De använder dessutom Paulus’ lärosatser för att rättfärdiga sina egna ståndpunkter och uppger att Paulus är deras huvudkälla för gnostisk undervisning (Hippolytos, Refutationis Omnium Haeresium, 5.7:14).

Vidare gör de gnostiska valentinianarna gällande att Valentinus erhållit sin hemliga undervisning direkt från Paulus’ lärjunge Theudas (Klemens av Alexandria, Stromata 7:17). Gnostikerna påstår också att Paulus skrivit egna gnostiska evangelier och i varje mening av hans brev utläser de gnostisk hemlig undervisning. Om Paulus verkligen var så anti-gnostisk som de kristna påstår, förefaller detta förhållningssätt hos gnostikerna rent barockt. För att göra en drastisk jämförelse vore det som om muslimerna i Iran skulle betrakta Salman Rushdie som sin andlige ledare och uttolka Satansverserna som en stor inspirationskälla för världens muslimer.

Under slutet av nollhundratalet och större delen av hundratalet visar den icke-gnostiska kristenheten föga intresse för Paulus’ teologi. Mestadels verkar man vara okunnig om hans ståndpunkter. Varken Ignatius, Polykarpos, Justinus, Hegesippos eller Athenagoras visar spår av influenser från Paulus’ teologi, och flera av dem är möjligen helt ovetande om den. De få gånger man behandlar hans lära är det vanligtvis för att kritisera den. Däremot är flera av de skrifter från Nag Hammadi som tros härröra från valentinianarna, fyllda av paulinsk teologi. Två skrifter är dessutom tillägnade honom. Endast gnostikerna verkar ha ägnat sig åt att uttolka Paulus, och kanske befattade sig inte katolikerna med hans brev av just den anledningen. Om de kyrkliga ledarna hade kunnat, skulle de med all säkerhet ha uteslutit Paulus ur den bibliska kanon. Men mot slutet av 100-talet var Paulus’ ställning alldeles för stark och enligt legenden hade han ju lidit martyrdöden i Rom.

I stället valde de mer dogmatiskt troende kristna att gå till anfall mot gnostikerna och startade en kampanj för att förvandla Paulus från gnostiker till anti-gnostiker. I spetsen för denna kampanj gick biskopen i Lyon, Irenaeus. Han inleder sitt stora verk mot gnostikerna med att citera första Timotheosbrevet 1:4 och Titusbrevet 3:9. Dessa brev utgör Irenaeus’ huvudargument för att Paulus inte är gnostiker utan i stället en motståndare till och bekämpare av all gnostik. Det är också endast i dessa brev som Paulus framstår som direkt fientlig mot gnostikerna.

Vidare citerar Irenaeus Apostlagärningarnas femtonde kapitel för att visa vilken harmoni som rådde mellan Paulus och de andra apostlarna. Vi vet dock genom Paulus’ egna brev att det rådde stora motsättningar mellan honom och ledarna för församlingen i Jerusalem.

Men gnostikerna nöjde sig givetvis inte med att stillatigande acceptera angreppen. De sade att båda breven till Timotheos och brevet till Titus var förfalskningar och de anklagade katolikerna för att vara dels naiva och okritiska till källmaterialet, dels okunniga om den hemliga tradition som ensam möjliggör en riktig tolkning av skrifterna (Irenaeus, Mot heresierna, 3.2:1). Kyrkofader Tertullianus vidhöll dock att samme Paulus som skrivit Galaterbrevet också skrivit brevet till Titus (Tertullianus, De Praescriptione Haereticorum 6).

I dag vet vi att gnostikerna hade rätt. Alla tre pastoralbreven (1 och 2 Timotheos samt Titus) är senare förfalskningar i Paulus’ namn och de är troligen skrivna just för att framställa Paulus som en bekämpare av gnostiken. Faktum är att Irenaeus är den första person som vi med säkerhet vet har använt Pastoralbreven och även den förste som vi säkert vet har använt Apostlagärningarna.

Enligt valentinianarna läser de flesta kristna skrifterna bokstavligt och begår därigenom ett stort misstag, då Paulus’ avsikt var att de skulle tolkas symboliskt. De framhåller att sanningen ligger i den andliga läsningen. Valentinianarna brottas med hur de som invigda ska förhålla sig till den stora massan av enkelspåriga och dåraktiga troende, ett problem som de anser har funnits redan från första början (Origenes, Om Johannes, 13:51).

De använder Paulus som källa för sin lära om människans sanna natur, likaså för sin kristologi och sin sakramentala teologi. De uppger att Paulus’ uppståndelseteologi ligger till grund för deras egen och de citerar Paulus för att vederlägga den kyrkliga läran om kroppslig uppståndelse. De uttolkar Paulus’ brev ytterst noggrant och anger för varje mening vad de anser att Paulus menade. Enligt dem står det fullt klart att Paulus själv var en invigd gnostiker. Paulus säger att man inte är jude i det yttre (dvs. omskärelsen) utan i det inre (Rom 2:28–29).

När vi i vår svenska bibel läser Paulus gör vi det inte på hans språk, som var grekiska, eller med kännedom om den föreställningsvärld som han levde i. Detta innebär att vi i dag, i motsats till dåtidens gnostiker, har svårt att tolka hans skrifter. Paulus använder uttryck som – när de översätts ordagrant – blir obegripliga för en modern läsare, i alla fall om denna inte är bevandrad i gnostiken. Översättarna av den nya Bibeln har försökt att ge texterna en modern språkdräkt. Tyvärr medför det att läsaren ofta inte uppfattar Paulus’ avsikt, då översättarnas kristna livssyn påverkar deras tolkning av Paulus’ teologi. Följden blir att de översätter ord och uttryck så att de stämmer överens med den kristna teologin – men inte nödvändigtvis med Paulus’ ursprungliga intentioner. Bara som exempel kan sägas att i 1 Kor 7:34, står själ, men skall vara ande. I 1 Kor 15:44, står fysisk kropp, skall vara själslig kropp. I 1 Kor 15:45, står varelse med liv, skall vara själ som är levande.

Annorlunda översatta, innehåller Paulus’ brev mängder av gnostiska uttryck och talesätt, exempelvis: ”... men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 2:20) Paulus undervisar om en andlig invigning, han reser till den tredje himlen, hävdar att Jesus kom endast i köttets skepnad, talar nedsättande om religion i det yttre, anser skrifterna vara allegoriska och symboliska och motsätter sig den gammaltestamentlige guden Jahos lag. Denne gud kallar han ”förmedlaren” och ”denna eons gud”.

Paulus använder ofta gnostiskt färgade ord som pneuma (ande), gnosis (gudomlig kunskap), doxa (härlighet), sofia (visdom) och teleioi, (invigda). Detta med hemligheter (mysterion) återkommer Paulus ofta till. Bland mycket annat skriver han att ”i sin ande talar han [Gud] hemligheter” (2 Kor 12:2). Det fördolda, det hemliga, det som endast är avsett för de invigda, alla dessa uttryck röjer gnostisk påverkan.

På många ställen skriver Paulus ”i Kristus”. Detta översätts oftast annorlunda och medför att vi inte upptäcker den gnostiska dimensionen hos Paulus. Kristus var för Paulus inte i första hand ett yttre väsen utan ett inre tillstånd av högre medvetande, ofta synonymt med gnosis. Se exempelvis ”... men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 2:20, Paulus betecknar här sig själv som upplyst, en som uppnått gnosis). Guds gåva är evigt liv i Kristus (Rom 6:23). ”... i Kristus Jesus är ni döda” (Rom 6:11). [Gud] har gett er sin nåd i Kristus Jesus (1 Kor 1:4). [Gud uppenbarade] sin son i mig (Gal 1:16) etc. Uppräkningen kan pågå länge. Detta överensstämmer helt med gnostisk undervisning där Kristus var dels ett himmelskt väsen, dels en andlig lärare, dels ett inre tillstånd av upplysning och klarsyn. För Paulus är också uppståndelsen, korsfästelsen andlig och Jesu dop symbolisk.

Kunskapens träd, ett lån från Babylon

Detta är säkert ett lån från Babylon. Edens lustgård (trädgård) äger paralleller med den sumeriska Dilmuns trädgård, som omtalas i myten om Enki och Ninhursag. Enlil formar Dilmun med laguner och palmträd och han låter plantera åtta nya plantor som växer upp ur jorden. Dilmun är en paradisliknande plats som är ljus, ren och helig. Den välsignas av Enlil därför att den flödar över av vatten. I Dilmun dödar inte lejonen och vargarna tar inte fåren. Där skapas också mänskligheten av de sumeriska gudarna. De skapas av lera och smuts till gudarnas avbild.

Liksom Dilmun ligger även Eden österut och Herren Gud låter alla slags ljuvliga träd (fruktträd) växa upp ur marken. Och från Eden utgår också en flod som vattnar området för att sedan dela sig i fyra floder, däribland Eufrat och Tigris (1 Mos 2:8ff).

Berättelsen om Adapa är en sumerisk myt från 2000-talet och den går kanske tillbaka ända till 3000-talet. Adapa är liksom Adam en symbol för mänskligheten. Adapa får veta att han kan uppnå odödlighet, bara han äter den mat och dricker den dryck gudarna erbjuder honom. Men guden Enki vill inte att Adapa skall bli som gudarna och lurar honom att avstå från att äta av maten genom att säga att han då kommer att dö. Adapa litar på sin gud, och därigenom går mänskligheten miste om sin odödlighet. Enki ger Adapa kunskap istället för odödlighet något som upprör guden Anu då den kunskapen var avsedd endast för gudarna.

I Eden får Adam och Eva veta att de inte får äta av frukten från trädet mitt i trädgården ty då kommer de att dö. I trädgårdens mitt står livets träd och kunskapens träd. Men ormen lurar dem att äta av frukten genom att påstå att Gud har ljugit för dem. Äter de av frukten blir de som gudar med kunskap om gott och ont. Denna frestelse kan de inte motstå utan sätter tänderna i frukten, varvid de blir varse att de är nakna.

Frändskaperna mellan de båda berättelserna är tydliga. I både den sumeriska och den bibliska sagan handlar det om förlust av odödlighet, om ätande för att uppnå denna odödlighet, om en gud som förnekar människan att leva för evigt, och om människans förvärv av förbjuden kunskap. Men det finns en skillnad mellan berättelserna. Adam förlorar sin odödlighet därför att han inte lyder sin gud, medan Adapa förlorar den eftersom han lyder.

Tveksamma översättningar

Mina kunskaper i koine är begränsade.

Jag skulle säga att du både har rätt och inte rätt. Visst måste man tolka i vissa lägen och försöka göra texten läslig, men man kan välja att följa originalet mer eller mindre troget. Det hela handlar om vilket text man översätter. Översätter man en roman kan man säkert tillåta sig större friheter än om man översätter en vetenskaplig rapport, då den innehållsmässigt måste överensstämma med originalet. Man kan ha olika synpunkter på hur man ska förfara med Bibeln. Är den en skönlitterär bok som framför allt ska ge en läsupplevelse, eller är det en bok där sakinnehållet och det exakta budskapet är det viktiga? Beroende på hur man besvara den frågan kommer Bibeln att bli olika översatt.

Jag som forskar inom detta område blir lätt upprörd när man uppenbart felöversätter. För att konstatera detta behöver man inte vara expert på grekiska (om det gäller NT). Det är bara att skaffa den grekiska grundtexten, ett grekiskt lexikon och ha tillgång till olika Bibelöversättningar så kan man konstatera vissa saker. Jag avser då inte små grammatiska abrovinker, utan fel av större magnitud. Låt mig ge ett exempel. I 1 Kor 7:34 står:

”En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. Men den gifta kvinnan tänker på vad som hör världen till, hur hon skall vara sin man till lags.” (1 Kor 7:34)
 

Översättningen säger alltså ”kropp och själ”. Slår jag då upp den grekiska texten hittar jag ordet ”pneumati”. Pneuma betyder ande. Alla 14 engelska bibelöversättningar har ”spirit”, sånär som på CEV som har mind. Ingen har soul. Och det är klart att ”kropp och själ” är ett uttryck på svenska i helt annan utsträckning än ”kropp och ande”. Men det står faktiskt pneuma och det betyder ande och Paulus menar två olika saker med ande och själ. Det visas tydligt i exempelvis 1 Thess 5:23:

”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer.” (1 Thess 5:23)
 

Om jag då läser Bibel 2000 och det står själ, kan jag luras att tro att Paulus menade något annat än vad han egentligen avsåg. Det är detta jag menar med parafraseringar, där man återger vad man tror att författaren har avsett, inte vad där står. 1 Kor 15:44, står fysisk kropp men grundtexten säger själslig kropp. 1 Kor 15:45, står varelse med liv medan den grekiska texten säger själ som är levande.

Eller ta ordet ”parousia” som betyder närvaro eller ankomst. Det talas aldrig i NT om Jesu återkomst, endast om hans ankomst. Trots detta har bibelkommissionen översatt ordet till återkomst på två ställen, i Matteusevangeliet 24:3 och 27. Återkomst betyder att han redan har varit på jorden. Ankomst, endast att han avser att komma.

I Mark 13:30 gör Jesus en felaktig profetia, när han säger att han ska återkomma innan denna generation förgås. Det har i Bibel 2000 översatts till ”detta släkte”. Man misstänker ju att detta är gjort för att profetian inte ska framstå som felaktig.

Eller ta Matt 25:41 där den eviga elden väntar djävulen och hans änglar. Alla engelska översättningar säger att elden är ”prepared” eller ”made ready” åt djävulen. 1917 års svenska översättning ger att elden är tillredd, och detta är en korrekt översättning. Det betyder att det är Gud som har ställt i ordning helveteselden med dess plågor. Men läser man Bibel 2000 får man intrycket av att elden bara finns där av sig själv och väntar på djävulen.

Det mesopotamiska revbenet

NOA:
”När så Eva skapades från en enkel kroppsdel av Adam så glömde bibelskrivarna bort att lägga in det viktiga i att Adam samtidigt fick ett kön och att det är nästan lika komplicerat att ordna till som att skapa Eva ur ett revben? Därför borde även den saken nämnas. Varför revbensvarianten väljes istället för att använda samma metod som när Adam skapades skulle behöva förklaras närmare. Eller var det så att bibelskrivarna gärna ville ge kvinnan en underordnad ställning med hjälp av detta enkla påhitt? Skulle det inte gå att skapa något intressant ur ett revben från en kvinna? vad skulle det bli? En underordnad man?”
 

ROGER:
Detta med revbenet kan vara en påverkan från en äldre föreställning i Mesopotamien där Edens lustgård (trädgård) äger paralleller med den sumeriska Dilmuns trädgård, vilken omtalas i myten om Enki och Ninhursag. Enlil formar Dilmun med laguner och palmträd och han låter plantera åtta nya plantor som växer upp ur jorden. Dilmun är en paradisliknande plats som är ljus, ren och helig. Den välsignas av Enlil därför att den flödar över av vatten. I Dilmun dödar inte lejonen och vargarna tar inte fåren. Där skapas också mänskligheten av de sumeriska gudarna. De skapas av lera och smuts till gudarnas avbild.

Liksom Dilmun ligger även Eden österut och Herren Gud låter alla slags ljuvliga träd (fruktträd) växa upp ur marken. Och från Eden utgår också en flod som vattnar området för att sedan dela sig i fyra floder, däribland Eufrat och Tigris (1 Mos 2:8ff).

Enligt samma berättelse planterar modergudinnan Ninhursag i Dilmun åtta plantor vilka skapats av gudinnor som Ninhursag fött helt utan smärta. Enligt den bibliska berättelsen är det först efter syndafallet och människans fördrivning från Eden, som kvinnor tvingades föda i smärta. Ninhursags bror Enki förtär de åtta plantorna som är Ninhursags barn. Ninhursag förbannar Enki och ger honom åtta skador, ett för varje barn. Men med Enlils och en rävs hjälp återkallas Ninhursag och hon föder åtta nya barn, vilka var och en botar Enkis skador.

Det barn (den gudinna) som läker hans revben är Ninti, vars namn betyder ”revbensdamen”, men också ”hon som skapar liv”. I Första Mosebok (2:21 22) skapas Eva av Adams revben. Eva är på hebreiska hāwwâ (eller som Kefa anser Chawa), ett ord som är besläktat med hebreiskans hay som betyder just levande. (Kramer, Samuel Noah; History Begins at Sumer, 1981, sid. 143-144.). Då Adam betyder människa kan Eva få betydelsen livgivare (William G. Dever, What Did The Biblical Writers Know and When Did They Know It?, sid. 98) Hon är modergudinnan, den som ger liv åt människan och hon representerar sannolikt människans själ. Gud blåser in sin ande i människan.

Fynden i Nag Hammadi i Egypten

I december 1945, ungefär vid samma tid som de första skrifterna påträffades i Qumran (1947), gjordes en enastående upptäckt i Egypten. Fyndet var av minst lika stor betydelse som de så kallade Dödahavsrullarna man fann i Qumran, vilka visade sig troligen innehålla esseernas bibliotek. Ändå kom upptäckten av skrifterna i Nilsanden i skymundan av Qumranfynden. Det var av en tillfällighet som en bonde hittade ett lerkärl strax utanför staden Nag Hammadi, halvvägs uppför Nilen i Egypten. I detta kärl låg ett gnostiskt bibliotek. År 1948 fick forskarna och allmänheten kännedom om fyndet men det har tagit flera årtionden innan texterna blivit tillgängliga.

Biblioteket består av tolv böcker (så kallade kodexar, föregångare till våra nutida böcker) plus åtta blad från en trettonde bok. I dessa böcker finns totalt femtiotvå skrifter, varav sex är dubbletter. Av de fyrtiosex olika skrifterna var sex redan kända, antingen på grekiska eller i översättning till koptiska. Några tidigare funna grekiska fragment gick också att identifiera som brottstycken ur tre av de fyrtio nyupptäckta skrifterna. Trettio av de fyrtio tidigare okända skrifterna kan sägas vara någorlunda kompletta.

Dokumenten är alla skrivna på egyptiska, så kallad koptiska. När det egyptiska språket skrivs med det grekiska alfabetet – plus några tecken för speciella egyptiska ljud – kallas det för koptiska. Alla texter är översättningar av äldre grekiska texter.

Man tror att biblioteket inte härrör från en utan från flera olika samfund. De som sammanställde texterna ansåg sig själva vara kristna, vilket också sannolikt var omgivningens uppfattning. Kristna kritiker av gnostiken, som till exempel Celsus, gör ingen åtskillnad på tidiga gnostiker och tidiga kristna, vilket tyder på att det redan från början fanns en gnostisk kristendom. Det bör i detta sammanhang också noteras att även judar förväxlades med kristna i kristendomens tidiga skede. Detta visar på det starka judiska inslaget i kristendomen.

Genom att böckernas omslag innehöll fragment från andra texter som gick att datera kan slutsatsen dras att Nag Hammadi-skrifterna gömdes undan någon gång efter 348 vt. Det skedde sannolikt i samband med de kristna förföljelserna av gnostikerna och förstörelsen av deras skrifter. Ett tydligt exempel på detta var när kristna brände ned biblioteket i Alexandria år 391 vt.

Originalen till de flesta texterna som hittades i Nag Hammadi har sannolikt tillkommit på 100- och 200-talen. Men vissa av skrifterna är troligen äldre. Jesusutsagorna i Thomasevangeliet, vilket också återfanns i Nag Hammadi, visar ofta tecken på att vara ursprungligare i sin form än de som är bevarade i de fyra nytestamentliga evangelierna. I flera fall ser vi att gnostiska texter i efterhand har kristnats genom att Jesus och kristna begrepp har tillförts texten.

För den som vill läsa dessa texter finns de samlade i James M Robinsons ”The Nag Hammadi Library: Third, Completely Revised Edition”, (Harper, San Francisco, 1988). Eller så kan man läsa dem på nätet, då på THE GNOSTIC SOCIETY LIBRARY, The Nag Hammadi Library.

Den heliga fru ande!

Den heliga anden är ingen han, det är en hon. Att den heliga anden kom att betraktas som ett manligt väsen inom kristendomen beror på dess patriarkala struktur. I andra religioner intar det som inom kristendomen motsvarar den heliga anden en feminin aspekt. Så var fallet även inom den gnostiska falangen av den tidiga kristendomen.

Gnostikerna hade en naturligare och i många stycken bättre balanserad treenighet än de katolskt kristna. Treenigheten bestod av Gud fadern, Gud sonen och modergudinnan Sofia eller Maria. Gudsgnistan eller säden utgick från fadern i det högsta riket, och befruktade modern som befann sig i den lägsta världen, vår fysiska värld. Hon födde sedan sonen som intog en mellanställning, ovan modern i det fysiska men under fadern i det himmelska. Det är det klassiska motivet med gudssonen som har en jordisk moder och en himmelsk fader.

Den gnostiska treenigheten speglade symboliskt människans egen utveckling. En gnista från det himmelska (fadern) kunde tända lågan och väcka den sovande delen hos den i det fysiska inkarnerade människan (modern) så att hon ”föddes på nytt i Kristus” (sonen), dvs. uppnådde gnosis, ett högre medvetenhetstillstånd. För att nå det himmelska (fadern) måste man passera sonen. ”Ingen kommer till fadern utom genom mig” säger Jesus i Johannesevangeliet 14:6, ett rent gnostiskt uttryck.

Gudinnan Sofia bär i gnostiska texter många olika namn, varav ett är ”den heliga ande”. Det står helt klart att den heliga ande är ett kvinnligt väsen och i Filippussevangeliet raljeras över påståendet att Maria befruktades av den heliga ande: ”När blev någonsin en kvinna havande med en kvinna?” (Filippusevangeliet, The Gospel of Philip, NHL II 3.55.26-27)

Principen har varit att det högsta, det gudomliga gavs namnet Fadern och var därmed maskulinum. Modern (femininum) fick representera det jordiska (moder jord) och det livgivande. Denna jordiska moder befruktades av det högsta himmelska, alltså Fadern och resultatet av deras samvaro blev Sonen. Sonen, som är frukten av Fadern (maskulinum) och Modern (femininum), kan alltså tekniskt sett sägas vara hälften av varje, alltså neutrum. Sonen intog en mellanställning mellan Fadern och Modern, en sorts mellannivå som både jordisk och himmelsk. ”Ingen kommer till Fadern annan än genom mig”, åsyftar just detta. I alla religioner var detta huvudmotivet, en jordisk kvinna, ren och ädel, befruktades av en gud och en frälsare föddes.

Inom kristendomen, en religion som uppkom ur den monoteistiska och manliga judendomen, fanns inte utrymme för en kvinnlig aspekt. Därför byttes Modern ut mot den heliga anden, som därmed blev en aspekt av den manlige guden. Detta ledde till att exempelvis moder Maria fick gå in som ställföreträdande för den kvinnliga aspekten och som modergudinna inom katolicismen.

Grekiskans pneuma (ande) är neutrum, och därför varken maskulinum eller femininum. Men hebreiskans motsvarande ord är ruah (som också betyder ande) och detta ruah är femininum. Det skall därför alltså logiskt sett heta den heliga och inte den helige ande och hebreiskans ande är femininum medan grekiskans är neutrum. I Bibel 2000 står också genomgående ”heliga ande[n]”.

JHVH och hans Ashera!

Nej, Bibeln är helt rensad på uppfattningar om Guds fru. Eftersom den judiska guden var en ensam härskare var alla föreställningar om kvinnliga följeslagare tvungna att rensas bort. Men JHVH hade liksom de flesta andra gudar en kvinnlig konsort, en modergudinna vid namn Ashera. Vad kristna ofta missar, eller inte vill se är att JHVH inte var något annorlunda än andra gudar i området vid denna tid, som exempelvis Baal. Folken dyrkade sina gudar i form av trä- eller stenbeläten och det finns flera avbildningar av Jaho.

Ashera ansågs i den ugaritiska mytologin vara Els maka och mor till Baal. Men i Bibeln finns hänvisningar till att man i vissa kretsar betraktat henne som Baals hustru (2 Kung 23:4). Och som sagt, enligt nyligen funna inskriptioner visar det sig att man också betraktade henne som JHVH:s maka. Inskriptionerna härrör från 700-talet fvt och är funna dels i Khirbet el-Qôm i Judeen, dels i Kuntillet ‘Ajrûd, en ruin i norra Sinai. Den senare inskriptionen går att betrakta till höger eller på denna länk: (Walter Reinhold Warttig Mattfeld y de la Torre, Bible Origins)

Inskriptionen säger ”Jag välsignar dig genom JHVH från Samarien och genom hans Ashera.” (Kuntillet ‘Ajrûd). Lägg märke till att JHVH avbildas med horn och med svansen hängande mellan benen, symboliserande dåtidens tjurdyrkan (betänk när Mithras dödar tjuren).

Inskriptionerna talar om JHVH och hans Ashera. Detta visar att Jaho hade en kvinnlig följeslagare, troligen att betrakta som en modergudinna, och att folket vid denna tid inte var monoteister. Monoteismen är egentligen inte gammal i Israel. Hela domar- och konungatiden är full med exempel på israeliternas mångguderi. Det finns mängder av avbildningar av Ashera, så sent som på 600-talet och dessutom i Jerusalem. Dyrkan av endast en gud är en uppfinning under den judeiska kungaperioden (tiden efter kungadömet Israels ödeläggelse år 722 fvt) och den extrema monoteismen, som inte ens erkände andra gudars existens, tillkom under och efter fångenskapen i Babylon. Israeliterna dyrkade många gudar och så var fallet även i Judeen.

TILLÄGG:

Men jag förkastar inte Bibeln. Tvärtom är jag en person som har studerat Bibeln rätt utförligt för att kunna utvinna information ur den. Jag tror säkert att det finns många som är mer bibellärda än vad jag är, men jag har ändå en relativt god inblick i den bibliska världen. Man behöver inte som du säger godta vissa steninskrifter som sanning medan Bibeln automatiskt inte är det. Man måste beakta allt material, Bibeln och annat, för att kunna nå så nära sanningen som det är möjligt.

Inskriptionerna visar att det på 700-talet fanns uppfattningar att JHVH och Ashera var ett par. Bibeln visar att folk vid den tiden dyrkade bland andra Ashera. Sedan är frågan hur vi ska tolka detta. Det rimligaste (tycker jag) är att se det så att på 700-talet fanns ingen monoteism i Israel och Juda i de stora breda folklagren. Vissa dyrkade Baal, andra Ashera och ytterligare andra JHVH och somliga El. Vi vet detta genom inskriptioner, namn på platser och personer där gudanamnen ingår och genom Bibeln. Vissa dyrkade flera av dessa gudar samtidigt som i exempelvis fallet med JHVH och Ashera. Därmed anser jag att man kan fastslå att somliga grupper ansåg att JHVH hade en följeslagerska vid sin sida.

När det gäller Bibelns syn, så kan man hävda att på 600-talet skedde under kung Josias ledning utrensningskampanjer och att det därefter kom att bli endast JHVH-dyrkan som gällde. Det är svårt att veta exakt när den monoteism som inte ens erkände existensen av andra gudar blev allenarådande, men under och efter fångenskapen är en rimlig gissning. Den förekom i alla fall inte på 700-talet fvt.

Var Kefas och Petrus samme man?

Se detta som ett resonemang och inte som en ståndpunkt från min sida.

Vår äldsta kända ”kristna” skribent är Paulus. Han använder både namnet Kefas och Petrus. Petros är ju grekiska, Kefas är arameiska och båda betyder klippa. I evangelierna används i huvudsak Petrus (Petros), men i Johannesevangeliet sägs uttryckligt att Petrus också kallades Kefas.

Paulus använder ordet Kefas 8 gånger (1 Kor 1:12, 3:22, 9:5, 15:5; Gal 1:18, 2:9, 2:11, 2:14) och ordet Petrus endast 2 gånger och då i samma mening (Gal 2:7-8). Låt oss betrakta vad Paulus säger i Galaterbrevet:

”De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:7-9, min fetning)

I detta stycke hos Paulus finns inget som tyder på att Kefas och Petrus är samma person. Tvärtom förefaller det märkligt att Paulus skulle använda två olika namn för en och samma person, till och med i samma brev, ja nästan i samma andetag. Denna vår tidigaste rapportör synes ha betraktat dem såsom två skilda individer, såvida vi inte återigen står inför ett textparti som är interpolerat. Observera att Paulus i detta fall är förstahandsvittne då han säger sig ha träffat dem personligen.

Och det var fler som också betraktade dem som två olika personer. Både Klemens av Alexandria (ca 150-före 216 vt) och Origenes (ca 180-254 vt) räknar Kefas och Petrus som två olika personer. Klemens från Alexandria ansåg att Kefas var en av de sjuttio lärjungarna och med samma namn som Petrus, men varande en annan person. Likaså hävdas att de är skilda individer i Epistula Apostolorum 2, och i Apostoliska kyrkoordningen från 200-talet.

Så det hela ger litet huvudbry. Paulus synes ha betraktat dem som två skilda personer. Evangelierna (åtminstone Johannes) anser dem vara samma person. Eusebios anser dem också vara två skilda personer, och han grundar sin uppfattning på Klemens som tillsammans med Origenes, och Epistula Apostolorum 2, och Apostoliska kyrkoordningen, ser dem som två skilda personer. Alla övriga anser dem vara en och densamma, det vill säga namn på två olika språk för en och samma person. Jag anser att det inte är alldeles lätt att avgöra vad som är rätt. 

Texttraditioner i Qumran

Grovt förenklat kan man säga att det finns tre texttraditioner bevarade i Qumran. Den ena är rätt så lik den masoretiska texten, den som vokaliserades av masoreterna på 400-talet och vars äldsta handskrifter härrör från tiohundratalet och som tidigare har varit den enda text som legat till grund för vår Bibelöversättning.

Den andra texttraditionen liknar mycket den som förkommer i Septuaginta, den grekiska översättningen av GT, vilken gjordes under århundradena strax före vår tidräkning. Tidigare har man ansett att översättningen till grekiska, alltså Septuaginta (vilken alla nytestamentliga författare nyttjade), varit undermålig, då den avvikit så mycket från den masoretiska hebreiska texten. Men med de nya fynden i Qumran kan vi se att så inte var fallet, utan att översättarna har översatt från en annan grundtext som finns representerad i Qumran.

En tredje texttradition i Qumran avviker från båda dessa andra texter, och är tidigare inte känd. Man hittar också flera exempel på nytolkningar av texter, där man arbetar samman texterna till nya kreationer.

Av detta drar forskarna på området slutsatsen att under de två sista århundradena före vår tidräknings början, arbetade man fortfarande med texterna och ändrade dem, att man ännu inte bestämt vilken tolkning som var den rätta och att samma rörelse kunde ha olika texter, vilket visar att det ännu inte formats en färdig och bestämd kanon, när det gällde vilken texttradition som ansågs vara den rätta.

TILLÄGG:

Det är många böcker bland Dödahavsrullarna som har hittats i fler än tio handskrifter. Men som jag skrev i förra inlägget gav jag endast en grovt förenklad bild. Man har ibland fullständiga texter, men ofta bara delar eller ibland endast fragment av texter. Texterna är heller inte uppradade och katalogiserade så att man kan dra skarpa gränser mellan olika traditioner utan det är mer en flytande förändring. Enklast kan man säga att man ser att vissa stora partier följer rätt nära den masoretiska texten. Men även bland de texterna finns variationer. Andra texter är snarlika Septuaginta med variationer. Och ytterligare andra avviker så mycket att man anser detta vara en egen tradition. För att göra en matematisk liknelse kan vi säga att de olika texttraditionerna svarar mot heltalen 1, 2 och 3. Men de texter man hittar kan svarar mot 0,97, 2,14, 2,82, etc. Det är inte så lätt att vara kategorisk.

Jag förmodar att det du vill veta är om man kan lita på att den text vi har i dag inte har förändrats. På det kan man svara att de texter i Qumran som liknar den masoretiska är rätt så lika. Det vill säga, man har varit noggrann i avskrivningen men det finns naturligtvis variationer, och frågan är också vilken text vi väljer att jämföra med. Men den stora frågan är ju alla de andra texttraditionerna. Vad är det som säger att man valde att behålla rätt text, då man vid denna tid uppenbarligen betraktade alla texter som värdefulla?

De tretton budorden

I samhällsdebatten hävdas att vår västerländska kulturs ryggrad är de tio budorden som Jaho (Jag väljer att kalla JHVH för Jaho i stället för Jahve) skrev ned på två stentavlor och överlämnade till Mose på berget Sinai. När brottsligheten i vårt samhälle skjuter i höjden och ungdomen sägs alltmer förfalla, ropas på mer moral och införandet av budorden i skolundervisningen. Ifall barnen bara finge lära sig de tio budorden, såsom förr i världen, skulle allting bli till det bättre.

Men innan jag analyserar vad buden står för bör vi kanske veta mer om dem. Först och främst är de inte tio. För att få dem till tio krävs att man slår samman flera bud till ett. Samtidigt måste budet som säger att du inte ska ha begär till det som tillhör din nästa helt ologiskt styckas av i två bud, så att det ena budet gäller din nästas hus, det andra, bland annat, din nästas hustru och åsna. Det är därför inte underligt att judar, protestanter och katoliker inte kan enas om samma tio budord. Att antalet blir just tio hänger säkert samman med att vi har tio fingrar. Det är lättare att komma ihåg buden om vi vet att det finns ett bud för varje finger.

Budorden förekommer till yttermera visso på två olika ställen i Bibeln (2 Mos 20:2–17, 5 Mos 5:6–21 och ytterligare två samlingar; 2 Mos 34, 3 Mos 19) och trots att de är Guds förmaning till mänskligheten inristad i sten, avviker de från varandra på flera ställen. Dessutom finns mängder av ytterligare lagar i Moseböckerna som sägs vara instiftade av Jaho. Många av buden liknar de lagar man vid arkeologiska utgrävningar funnit på många platser i länderna runt Palestina. Den mest kända av dessa är Hammurabis lag från 1700-talet fvt. Den innehåller 282 lagar vilka bland annat förespråkar straff som svarar mot brottet; det vill säga ett öga för ett öga och en tand för en tand.

Till råga på allt detta är de bud som sägs vara de tio budorden inte de tio budorden. I Andra Moseboks 19:e kapitel berättas att Mose går upp på Sinai berg och talar med Jaho, vilken frågar om israeliterna vill sluta ett förbund med honom. Mose går ner från berget och rådfrågar folket som svarar ja, varefter han går tillbaka upp på berget och meddelar Jaho detta. Mose får därefter återvända ner till folket och se till att det renar sig.

Två dagar senare stiger Jaho ner på berget i eld och rök och Mose går upp att möta honom en tredje gång. När Mose åter kommer ner från berget meddelar han vad Jaho har sagt. Så följer de cirka 12 påbud som sägs vara tio Guds bud. Ingenstans omtalas att detta är de tio budorden. De kan sammanfattas sålunda:

1. Du skall inte ha några andra gudar än Jaho.

2. Du skall inte göra någon avbild av något.

3. Du skall inte tillbe avbilderna.

4. Du skall inte missbruka Jahos namn.

5. Du skall hålla sabbatsdagen helig.

6. Du skall inte arbeta på sabbatsdagen.

7. Du skall visa aktning för din far och din mor.

8. Du skall inte dräpa.

9. Du skall inte begå äktenskapsbrott.

10. Du skall inte stjäla.

11. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

12. Du skall inte ha begär till din nästas egendom, däribland dennes hustru.

Därefter går Mose för fjärde gången upp på Sinai berg, och nu ger Jaho honom ännu fler bud, så många att de fyller de tre kommande kapitlen. Jaho uppmanar Mose att lära israeli­terna dessa lagar. De får bland annat veta att de måste bygga offeraltaret av obearbetad och inte huggen sten (20:25); att de inte skall låta en trollkvinna leva (22:18); att de kommer att förintas om de offrar till andra gudar (22:20); att de inte skall äta köttet av ett ihjälrivet djur (22:31); och att de inte skall koka en killing i moderns mjölk (23:19). Det sistnämnda budet är tydligen så viktigt att Jaho måste påpeka det ytterligare två gånger i Moseböckerna.

Mose går ännu en gång ner från berget och meddelar israeliterna vad Jaho har sagt och alla 600 000 män plus kvinnor och barn svarar med en mun: ”Allt vad Jaho har sagt vill vi göra.” Mose skriver därefter ner Jahos ord, och nästa morgon läser han upp förbundsakten för folket.

Mose går sedan ånyo upp på berget, denna gång i sällskap med Aron, Navad, Avihu och sjuttio av Israels äldste. Där uppmanar konstigt nog Jaho Mose att för sjätte gången komma upp till berget, fastän han redan är där. Han får veta att Jaho skall ge honom stentavlorna och lagen och buden (24:12).

Mose stannar hos Jaho i fyrtio dagar och fyrtio nätter (liksom Jesus var fyrtio dygn i öknen), och Jaho meddelar honom de regler som skall gälla i förhållandet mellan Jaho och israeliterna. Detta upptar de följande sju kapitlen. Jaho ger noggranna instruk­tioner om hur förbundsarken och tabernaklet skall förfärdigas. Han lämnar också utförliga instruktioner om hur prästerskapet skall förfara med inälvorna och blodet från de offerdjur de skall bränna till hans ära.

”När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit med sitt eget finger.” (2 Mos 31:18)

Det är helt klart att dessa tavlor inte kan ha innehållit de ”tio” budorden i Andra Mosebok 20:2-17. Tavlorna bör i stället ha givit de ovan nämnda beskriv­ningarna av hur arken och tabernaklet skulle tillverkas och hur präster­skapet skulle förfara vid de olika riterna.

När Mose kommer ner från berget har Aron tillverkat en guldkalv som israeliterna tillber. I sin förbittring över folkets avgudadyrkan krossar då Mose tavlorna (32:20). Senare säger Jaho till Mose: ”Hugg ut två stentavlor likadana som de förra; på dem skall jag skriva samma ord som stod på de första tavlorna, de [sic! dem] som du slog sönder.” (2 Mos 34:1) Nästa dag tar Mose med sig de två tavlorna och går ånyo upp på berget. Jaho sluter ett förbund med israeliterna och säger till Mose: ”Rätta dig efter det som jag befaller dig i dag.” (34:10, 11)

1. Akta dig för att sluta förbund med invånarna i landet som du kommer till, så att de inte fångar er i en fälla. (34:12)

2. Ni skall riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. (34:13)

3. Du skall inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens [Jahos] namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud. (34:14)

4. Du skall inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avguda­dyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall. (34:15-16)

5. Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig. (34:17)

6. Det osyrade brödets högtid skall du fira. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, så som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv, ty det var i månaden aviv som du drog ut ur Egypten. (34:18)

7. Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig, allt förstfött av hankön bland din boskap, både kor och får. Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det, skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. Med tomma händer skall ingen träda fram inför mig. (34:19-20)

8. Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet; även om det är plöjningstid eller skördetid skall du upphöra med arbetet. (34:21)

9. Du skall fira veckohögtiden, när du skördar det första av vetet, och likaså bärgningshögtiden vid årsskiftet. (34:22)

10. Tre gånger om året skall alla män hos dig träda fram inför Härskaren Herren [Jaho], Israels Gud. Ty jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Herren, din Gud. (34:23-24)

11. Blodet av det som offras till mig skall du inte offra tillsammans med något syrat, och påskfestens offer får inte lämnas kvar till morgonen. (34:25)

12. Det bästa av den första grödan på din mark skall du föra till Herrens [Jahos], din Guds, hus. (34:26)

13. Du skall inte koka en killing i moderns mjölk. (34:26)

Så uppmanar Jaho Mose att själv skriva ner befallningarna: ”Och han skrev förbundsvillkoren, de tio budorden på tavlorna.” (2 Mos 34:28) De ovanstående tretton budorden är alltså de riktiga tio budorden. Det är samma budord som stod på de första stentavlorna. Men dessa borde ha innehållit beskriv­ningarna av hur arken och tabernaklet skulle färdigställas. Enligt den andra beskrivningen av laggivningen, den som återfinns i Femte Moseboks femte kapitel, var det dock de traditionella budorden som stod på stentavlorna.

Orsaken till detta sammelsurium är att budorden härstammar från olika källor. Buden i Andra Moseboken 20:2-17 tillhör Elohisten (med tillägg av P). Buden i Femte Moseboken (5:6‑21) stammar från D medan de ovan uppräknade ”riktiga” buden (2 Mos 34:12-26) tillhör Jahvisten. Men den del som omtalar att altaren skall rivas och att ingen annan gud får dyrkas – den äkta monoteismen – anses numera vara ett tillägg gjort tidigast i slutet av 500-talet. Monoteismen är således inte en så gammal företeelse som tidigare antagits.

Nu återkommer vi till frågan om införandet av budorden i skolundervisningen. Skulle verkligen barnen bli bättre samhällsmedborgare om de fick lära sig att riva ner grannfolkens altaren och krossa deras stenstoder? Skulle de bli mer empatiska om de fick veta att Jaho är en svartsjuk Gud? Skulle integrationen i samhället gå lättare om pojkarna fick veta att de inte ska gifta sig med flickor från andra länder, flickor som då skulle förleda dem till avfall? Och skulle undervisningen i hemkunskap breddas om barnen fick lära sig att inte blanda blod med något syrat och att inte koka en killing i moderns mjölk?

Finn fyra fel

I dag (29/4 2004) på Godmorgon världen på radions program 1, tog man upp något litet om forskarnas syn på om det har funnits en historisk Jesus eller ej. Man intervjuade Mikael Winninge (som för övrigt sitter på universitet i Umeå där jag bor) och Alvar Ellegård. Mikael Winninge påstår ett antal saker som är mycket tveksamma. Jag tänkte påpeka fyra av dessa.

Mikael Winninge:
Enligt evangelierna rider Jesus in i Jerusalem medan folket jublade. Det är rimligt att anta att han gjorde det.

Roger Viklund:

Det finns alla skäl att anta att han inte gjorde det då denna scen är skapad ur Gamla Testamentets texter. Evangelierna berättar att Jesus gör ett triumfartat intåg i Jerusalem ridande på en åsnefåle/ungåsna. Folket har palmkvistar i händerna och jublar ”Hosianna, Davids son”. Detta står i ”skrifterna”:

”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tribut och folken tvingas till lydnad. Han binder sin åsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid rankan. Han tvättar sin dräkt i vin, sin klädnad i druvornas blod.” (1 Mos 49:10-11)

”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” (Sak 9:9)

”Välsignad den som kommer i Herrens namn! Vi välsignar er från Herrens hus. Herren är Gud. Han gav oss ljus. Ordna er till procession, med kvistar i händerna …” (Ps 118:26-27).

Mikael Winninge:
Är det sannolikt att det växer fram en rörelse med specifika egenheter om det inte fanns någon person bakom den. Ingen rök utan eld!

Roger Viklund:

Men vi har många andra exempel på att rörelser uppstått utan att vi tror att det finns någon grundare bakom det hela. Ta bara Dionysos och Herakles! Om det är ett kriterium att Jesus måste finnas eftersom rörelsen har sådan kraft att utvecklas; om man argumenterar att fanns det ingen Jesus skulle kristendomen inte ha kunnat uppkomma - då måste man samtidigt hantera de kulter som florerat kring exempelvis Dionysos och Herakles. Dessa halvgudar beskrivs på många sätt på samma sätt som Jesus. Deras födelse, deras liv och gärningar, deras mission och deras död är mycket lika Jesu död såsom den framställs i evangelierna. I både fallen har det uppstått mäktiga religioner som varat över många århundraden, ja även årtusende, och omfattats av miljoner människor. Om man resonerar som Mikael Winninge gör måste man i så fall acceptera att både Dionysos och Herakles har varit verkliga människor, ty annars skulle de ju inte heller ha kunnat ge upphov till dessa religioner.

Och visst kan det tänkas att Dionysos och Herakles en gång har funnits och att tiden och det mytiska ombildandet skapat dessa legender, men det går ändå inte att få fram vilka de var och vad de uträttade. De är i så fall hopplöst förlorade i mytens töcken, på samma sätt som Jesusgestalten.

Mikael Winninge:
Vad man kan vara säker på är att han inte föddes år noll.

Roger Viklund:

Här har Mikael i och för sig rätt. Jesus kan omöjligt ha fötts år noll då det inte finns något år noll i vår tidräkning, som ju går direkt från år ett före vår tidräkning till år ett vår tidräkning.

Mikael Winninge får frågan:

”Sammantaget, kan man säga att det finns bevis ändå för att personen Jesus har funnits?”

På denna fråga svarar han:
”Det mesta talar för att han har funnits. Det finns inga bra argument för att han inte skulle ha funnits”

Roger Viklund:

Så summan av kardemumman är att det enda riktiga beviset för att Jesus har funnits är att det inte finns några bra argument för att han inte har funnits. Men i detta fall ligger bevisbördan på dem som hävdar att Jesus har funnits. Inom all vetenskap gäller axiomet att inte anta något utan tillräcklig grund. Och finns det inga bra argument vare sig för eller emot gäller att man tills vidare får anta att Jesus inte har funnits.

Svepningen i Turin

Jag drar mig egentligen för att ge mig in i debatten om ”Svepningen i Turin”, då detta är en oändlig följetong, som man aldrig blir kvitt. Men för skams skull måste jag väl skriva något om den. Jag utgår ifrån att läsarna tagit del av den artikel Kefa publicerade och som finns att läsa här: Nya upptäckter rörande svepningen i Turin

Det finns ett antal uppgifter i artikeln som är tveksamma, men jag tänker ta fasta på det sista stycket, vilket lyder:

”Vad som kanske är mest märkligt är att bilden inte har ’trängt igenom’ från framsidan till baksidan på tyget, utan bilden av figuren finns endast i de ytligaste fibrerna i väven - på båda sidorna. Enligt Fanti och Maggiolo är just detta faktum ett starkt stöd för att det inte rör sig om en förfalskning, utan om en äkta svepning. ’Att göra en förfalskning av detta slag vore extremt svårt’, säger professor Fanti till nyhetsbyrån Reuters.”

Jag måste medge att jag inte förstår detta, på samma sätt som jag har sett andra stå förundrade inför utlåtandet. Man har alltså med hjälp av modern teknik lyckats framhäva en bild på baksidan av tyget. Denna bild är svag och går inte att se med blotta ögat, men den följer den bild som finns på framsidan. Man resonerar så att om någon har målat bilden, borde färgen ha trängt genom tygfibrerna, men detta har inte inträffat. Istället ligger bilden ytligt i tyget. Bilden på baksidan ligger också ytligt i tyget på baksidan och därför verkar man utesluta att det är färg som har trängt igenom. I stället drar man slutsatsen: ”Att göra en förfalskning av detta slag vore extremt svårt”. Uppenbarligen menar man då att man skulle vara tvungen att mycket svagt måla även baksidan exakt efter framsidan. Vad som förbluffar mig är hur man i så fall har tänkt sig att baksidans bild har uppkommit. Om det är ett avtryck av en person, med svett och blod, och detta inte har trängt in i duken, hur kan det då finnas en bild på baksidan? Oavsett om bilden är målad, eller utgörs av utsöndringar från en kropp, måste ju vätskan tränga genom för att komma till baksidan. Alltså ändrar detta inte förutsättningarna på något sätt.

Och bilden är densamma som förut. Detta rör sig om en medeltida förfalskning, en målning. Första gången vi hör talas om denna svepning är år 1356 när det dyker upp hos en man som aldrig förklarade varifrån han fått tag på den. 1389 skrev en fransk biskop till påven Klemens VII och berättade att han upptäckt ett bedrägeri. Han berättade om svepningen och skickade med ett brev av en konstnär som erkände att han målat en bild av Jesus på svepningen. Påven gick då ut officiellt och deklarerade att svepningen var en målad förfalskning. Enligt den franske biskopen var den del av ett program med helbrägdagörelser och påhittade mirakler som iscensatts för att lura lättrogna pilgrimer.

Men så lätt blev man inte av med duken. I modern tid har svepningen undersökts och det har visats bortom varje rimligt tvivel att det rör sig om en medeltida förfalskning, men när det gäller trosföremål av denna typ, avgör detta inte frågan, då mängder av personer gör allt för att kunna visa att svepningen är äkta. Man har tagit delar av tyget och 1988 gjorde man tre kol-14-tester, i Oxford, i Zürich och i Tucson, Arizona. Mätningarna gav resultat som varierade mellan cirka 1260-1390. Undersökning med hjälp av mikroskop har gett dateringen cirka 1355. Dessa dateringar stämmer förbluffande väl överens med den tid då svepningen blir först känd, år 1356.

Det finns heller inget blod i svepningen. Däremot finns miljarder små partiklar av rödockra och högröd cinnoberfärg blandat till en temperafärg. Man har tejpat ytan på olika ställen och kontrollerat partiklarna som fastnat på tejpen. Rödockran förkommer på 20 tejpbitar tagna både från ”kroppen” och från ”blodfläckarna”. Den högröda cinnoberfärgen förkommer endast på de tejpbitar som suttit på ”blodfläckarna”. De 12 tejpbitar som suttit utanför bilden saknade båda färgpigmenten.

Trots detta gör vissa allt för att hitta kryphål för att kunna förkasta undersökningarna. Man talar om nedsmutsade prover, något som maximalt skulle kunna förskjuta tiden för svepningens tillkomst med 100 år, och försöker bortförklara testresultaten. Samtidigt görs nya försök att ”bevisa” svepningens äkthet av ofta måttligt framstående forskare, medan experterna för länge sedan lämnat fältet och gått vidare. För dem är detta avgjort.

Ett “bevis” som lanserades av Max Frei (det var han som gick ut med att Hitlers förfalskade dagbok var äkta) är att det skulle finnas pollen på svepningen som gick att bestämma till nollhundratalets Palestina. Men detta avfärdades då Freis prover undersöktes efter hans död 1983.

Blodet är ett annat ”bevis” som också återgavs i den artikel Kefa hänvisade till. Men som jag visat är detta bara bluff. Blodet är dessutom fortfarande rött, trots att äkta blod svartnar med åren.

Ytterligare ved på brasan kan ges genom att säga att svepningen motsäger uppgifterna i Johannesevangeliet om flera tygstycken, inklusive ett separat över ansiktet. Tyget svepningen är gjord av är av en form av saxad väv, vilken inte finns belagt från nollhundratalet, då man i stället använde en enkel väv. Jesus’ utseende har varit okänt genom hela den kristna historien. Ansiktet på svepningen liknar däremot den gotiska medeltida stilen och huvudet påminner om den tidens föreställningar inom konsten av hur Jesus såg ut. Ingen judisk Jesus här inte! Dessutom saknar svepningen de karakteristiska veck som borde ha uppkommit om det varit en äkta svepning. Håret hänger rakt ner, precis som om Jesus skulle ha svepts stående och placerats i den ställningen.

Detta gör att jag fortfarande med bestämdhet anser denna svepning vara en medeltida förfalskning.

Skapelseberättelsen Enuma Elish

En av de äldsta babyloniska källorna är skapelseberättelsen Enuma Elish (”När ovan”, textens två första ord). Verket är från c:a 1700 fvt men bygger sannolikt på en ännu äldre sumerisk förlaga. I denna berättelsen försiggår skapelsen i samma ordning som den inledande skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3, den så kallade Prästskriften (P). Då jag inte kan presentera detta i tabellform återger jag berättelserna i tur och ordning. Först Första Mosebok 1:1–2:3:

1. Gud skapar all kosmisk materia och existerar oberoende av den.

2. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker.

3. Dag 1. Ljuset skapas

4. Dag 2. Himlavalvet skapas

5. Dag 3. Det torra landet skapas genom att vattnet samlas.

6. Dag 4. Ljus skapas på himlavalvet – sol måne och stjärnor.

7. Dag 5. Djuren skapas

8. Dag 6. Människan skapas

9. Dag 7. Gudarna (Elohim) vilar och välsignar den sjunde dagen.

I Enuma Elish är ordningen som följer och tanken är att varje punkt skall jämföras med motsvarande i den andra tabellen:

1. De gudomliga andarna och den kosmiska materien existerar samtidigt och i evighet

2. Urtidskaos, Apsu och Tiamat inneslutna i mörker och gudarna krigar mot djupet (Tiamat)

3. Ljus kommer från gudarna. Marduk framträder, himlarnas sol

4. Himlavalvet skapas

5. Det torra landet skapas.

6. Ljus skapas på himlen.

7. Inga djur skapas överhuvudtaget

8. Människan skapas

9. Gudarna vilar och firar med en festmåltid

Det är ofrånkomligt att dra slutsatsen att det är Enuma Elish som är förlagan till P:s skapelseberättelse från 400-talet fvt. Och jag anser att detta är orsaken till att det står Elohim, gudarna, då det på motsvarande ställe i Enuma Elish också står gudarna.

De förfalskade Pastoralbreven

Det finns många orsaker till varför man kan anse Pastoralbreven som sena förfalskningar. Det råder tämligen allmän samstämmighet bland forskarna om att endast sju av de bevarade breven är skrivna av Paulus. Orsakerna är bland annat analyser av språket och det tematiska innehållet. Vi vet inte säkert i vilken ordning breven skrivits och inte exakt när. Det äldsta brevet anses vara första Thessalonikerbrevet, skrivet år 51 vt, men det kan också vara från slutet av 40-talet. Därefter följer troligen Första Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet och Filemonbrevet, kapitlen 10-13 av Andra Korinthierbrevet och därefter kapitlen 1-9 av Andra Korinthierbrevet. Romarbrevet är det yngsta av de äkta paulinska breven och anses vara nedtecknat år 60 vt.

Kolosserbrevet går i samma stil som de sju autentiska breven men är troligen författat något senare av en lärjunge till Paulus. De resterande breven i NT som tillagts Paulus – nämligen Efesierbrevet, andra Thessalonikerbrevet och Pastoralbreven (1,2 Tim och Tit) – är troligen alla skrivna senare av för oss okända personer.

Pastoralbreven har i motsats till de andra breven ett helt annat budskap. Det handlar om att bekämpa de gnostiska lärorna, något som var aktuellt först på 100-talet. Det är faktiskt endast i dessa brev som Paulus motsätter sig gnosticismen – i övriga brev predikar han den själv, något också gnostikerna hävdade.

Det är dessutom så att det är endast i 1 Tim 6:13 som det hänvisas till något historiskt faktum i Jesu liv som också är daterbart – nämligen att Pilatus omnämns. Ett annat bevis på att breven inte är äkta (alltså inte skrivna av Paulus) är att uppgifter i breven motsäger andra historiska uppgifter i de ”äkta” breven. För att apologeterna ska kunna försvara brevens äkthet måste de förutsätta att de är skrivna efter Paulus’ fångenskap i Rom 62 (efter Apg:s skildring). Och i stället för att avrättas i Rom (som traditionen påstår) eller åka till Spanien (som Paulus själv antyder att han avser att göra), måste Paulus ha rest till Kreta.

När det gäller språket så innehåller dessa korta brev mängder av ord och uttryck som inte förekommer annars hos Paulus. Av de 848 orden är det hela 306 som saknas i Paulus’ ”äkta” brev. De flesta av dessa är vanliga i skrifter från 100-talet. Språket är dessutom en mer utvecklad variant av det grekiska koine. Breven är helt enkelt skrivna av en annan person vid en annan tid. Den första som visar kännedom om breven är Irenaeus av Lyon på 180-talet. Och Markion som på 140-talet sammanställde den första kanon tog med endast tio brev av Paulus och inga Pastoralbrev ingick.

I övrigt finns uttryck som minner om en tid mycket senare än när Paulus’ levde. I de pastorala breven finns en kyrkoorganisation som saknades på Paulus’ tid. Det går att säga mycket mer, men jag stannar här nu.

Apostlagärningarna skrivna år 62?

JLI:
Jag har inte tid och intresse att desto mera börja fördjupa mig i denna digra förteckning. Beträffande Apostlagärningarna är den i skarp konflikt med argumenten i: http://www.nic.fi/~jlindell/jesusbild.htm Var och en kan ju närmare själv tänka.

Jag har lagt märke till att Roger Viklund liksom många av dessa forskare, som han så ivrigt hänvisar till, har av någon anledning starka fördomar, som de med alla medel försöker bevisa riktiga bl.a. genom att helt kallt och utan desto mera bevis negligera de fakta och argument, som framläggs. I stället framför de lösa påståenden och gör cirkelslut utan desto mera ge verkliga bevis. För en lekman är det ofta omöjligt att bedöma saken. Jag stötte på namn, vars åsikter är nämnda i länken. Dylika ställningstaganden är enligt mitt förmenande fullständigt opassande för en seriös forskare.

 
Allt detta gör, att jag också på grund av flera tidigare uttalanden har totalt förlorat mitt förtroende för Roger Viklunds sunda omdömesförmåga att kunna fatta det väsentliga trots hans vida kunskaper. Vart syftar du egentligen med dina ytterst ensidiga framställningar?

ROGER:
Är det någons framställning på detta forum som är ensidig är det väl din? Jag bara framlägger de resultatet som är rådande bland huvudfåran inom den kritiska bibelforskningen. Att du väljer att kalla dessa åsikter för fördomsfulla beror väl på din apologetiska inställning. När det gäller Apostlagärningarna anser jag att dina så kallad bevis är skenbevis. Det finns ingen styrka i argument som hävdar att Apg måste vara skriven år 62 bara för att berättelsen upphör då. Det vore som att hävda att brev skrivna av Goethe och som skildrar historien fram till franska revolutionen vore skrivna år 1789. Vad vi i så fall kan veta är att de måste vara skrivna tidigast år 1789, men de kan vara skrivna långt efteråt och vi kan inte veta hur långt efteråt. Apg är skriven år 62 eller senare, men i så fall hur långt senare? Ja, författaren till Apg och Lukasevangeliet använder med all sannolikhet Josefus’ verk som kom ut på marknaden 93/94 så det är den allra tidigaste tillkomsten för Lukasevangeliet och Apg är senare. Dessutom måste Markus vara skrivet efter år 70, då författaren direkt eller indirekt röjer kännedom om flera händelser i anslutning till krigets slutskede. Och det är svårt att komma runt att Lukas har kopierat Markus. Jag är villig att lägga fram beläggen för att Lukas (pseudonym) har haft Josefus framför sig när han skrev båda sina verk, detta under förutsättning att du är villig att debattera om detta och inte bara hänvisa till din webbsida och bedriva evangelisation på Passagens debattforum.

TILLÄGG:

Argumentet att det finns fler forskare som anser att evangelierna skrevs före år 70 är ovidkommande. Det har ingenting med saken att göra. Det finns exempel på enskilda personer som har haft rätt mot resten av världen och exempel på enskilda forskare som hävdat en avvikande åsikt och haft fel. Antalet personer som hyser en viss åsikt har ingen som helst inverkan på hur det verkligen förhåller sig. Det är endast grunden till varför de tror som de tror som är intressant.

Låt mig ta ditt exempel med Apg:s avslutning. Man resonerar på följande vis. Då Apg avslutas ca år 62 och annan mycket senare kristen tradition berättar om Paulus’ förehavande efter år 62 måste dessa senare händelser ha varit obekanta för författaren av Apg. Alltså, resonerar man, måste dessa händelser ännu inte ha inträffat när Apg skrevs och Apg följaktligen ha skrivit år 62. Följden av ett dylikt resonemang blir att exempelvis Markusevangeliet måste ha skrivits år 30 (eller 33), då det ursprungligen upphörde vid 16:8. Jesus kan alltså ännu inte ha rest till himlen när Markus skrev eftersom Markus inte berättar om detta. Ser du falluckan i det sättet att resonera? Vilhelm Moberg måste ha skrivit utvandrareposet på 1800-talet eftersom han inte skriver något om händelser från början av 1900-talet etc.

Det är en författares privilegium att avsluta sin berättelse när han/hon vill och det säger ingenting om när personen skrev berättelsen. Det är ett starkt argument att en författare känt till en händelse och måste ha skrivit efter händelsen. Men det är ett svagt argument att man måste ha skrivit alldeles direkt efter händelsen. Man kan mycket väl skriva långt, långt efter den händelse man berättar om. Och det finns många orsaker till varför man avstannar i en berättelse. Kanske det inte var känt vad som hände med Paulus efter år 62 och att den senare traditionen är en vandringssaga? Kanske man inte ville att det skulle bli känt vad som hände efteråt? Kanske att den ursprungliga avslutningen på Apg tappats bort eller rensats bort? Det finns mängder av möjliga förklaringar.

Mylla plöjd av esseerna

Personligen betraktar jag det som troligt att Johannes Döparen verkligen var essé. I likhet med esseerna levde han ett asketiskt liv, vistades i öknen, döpte i vatten och det på en plats som låg endast någon timmes vandring från Khirbet Qumran. Enligt Lukas 1:5 var han av prästerlig släkt, och hans budskap om den förestående domedagen var, enligt evangelierna, lika fanatiskt och skrämmande som esseernas.

Däremot skiljer sig Josefus’ beskrivning av Johannes Döparen högst avsevärt från evangeliernas skildring av honom. Där finns inget dop för att rena från synd och orsaken till att Herodes Antipas avrättar Johannes är enligt Josefus att han fruktar vad Johannes anhängare ska ta sig för. Enligt Josefus avrättas Johannes någon gång år 35 eller 36 vt; således efter den tid då Jesus enligt evangelierna avrättas.

Det finns många likheter mellan esseernas lära och de kristnas förkunnelse, men det finns också många olikheter. Paulus är en nyckelfigur i detta samspel. Klart är att mycket av Paulus’ teologi måste ses i ljuset av esseernas lära. Hans tal om rättfärdiggörelse genom tro får sin förklaring endast i ljuset av skrifterna från Döda havet. Paulus står ofta för helt andra värderingar än de som förekommer i Dödahavsrullarna, men han diskuterar oupphörligt frågeställningar som avspeglas i Qumran-litteraturen och vilka han direkt motsätter sig. Dessa värderingar är desamma som omhuldades av Jerusalemförsamlingen under ledning av Jakob, och där Johannes, Kefas och/eller Petrus hade framträdande positioner.

Paulus talar om Vägen, och menar då läran. Samma ord och med samma betydelse möter oss i Dödahavsrullarna. Belysande är att Paulus får sin uppenbarelse på ”vägen till Damaskus”, där Damaskus synes vara ett kodord för Qumran eller området där esseerna vistades. Efter en treårig vistelse i ”Arabien” flyr Paulus från Damaskus. De tre åren för omedelbart tankarna till den treåriga prövotiden för att bli antagen som fullvärdig medlem i esseersamfundet och flykten till det faktum att medlemmar som inte lydde lagarna blev fördrivna.

I övrigt finns många direkta likheter mellan kristna och esseer. Båda såg sig själva som ”det sanna Israel”, och båda såg de sin egen historia förebådad och till viss del fullbordad genom profeternas ord i skrifterna, där såväl Daniels som Hesekiels bok var av största värde. Båda talade de om ett nytt förbund (testamente), men detta skulle inte ersätta det gamla förbundet, endast bekräfta det. Båda döpte och troligen ansågs dopet även i Qumran symboliskt rensa synderna (1QS 3.8) – således ytterligare en koppling till Johannes döparen.

Båda rörelserna var också messianska och den ena fick till och med sitt namn från ordet messias (kristendomen). Esseerna ansåg troligen att profeten Elia hade kommit genom Rättfärdighetens lärare och förebådat den kommande Messias, vilken skulle vara av både Arons och Davids stam. Inom kristendomen hade också profeten Elia (i skepnad av Johannes döparen) förebådat Jesus’ ankomst. Jesus som sågs som en Messias av Davids stam.

Bland såväl esseer som tidiga kristna förekom en helig och rituell måltid. Den inkluderade mat (bröd) och vin. Vid måltiden i Qumran dukades även för Messias. Båda talade om att Messias skulle förbereda för en liknande måltid i himlen (se Matt 27:29).

Båda grupperna benämnde sig själva ”ljusets söner”, ”de heliga”, ”de utvalda”, ”de fullkomliga”, ”vägen”, ”de rättfärdiga”, ”de fattiga” och ”Guds församling”. De leddes båda av tolv ledare och hade båda apokalyptiska förväntningar på det nära förestående Gudsriket. Enligt Apostlagärningarna levde de första kristna i egendomsgemenskap. Fallet var detsamma i Qumran.

Båda grupperna hade en gemensam syn på hur livet efter detta skulle gestalta sig och – såvida min tolkning av En messiansk apokalyps är riktig – trodde de båda på en kroppslig uppståndelse. Detta tyder sammantaget på att kristendomen uppstod ur den mylla som redan plöjts av esseerna.

Markions väsen

Markion (ca 100-160) framstår som en synnerligen kraftfull person. Han sammanställde den första kända samlingen av nytestamentliga skrifter (kanon), bestående av de – enligt honom – tio äkta breven av Paulus samt ett bantat Lukasevangelium. Det är också fullt möjligt att det i själva verket var Markion som skrev Lukasevangeliet och att det nu kända Lukasevangeliet endast är en utökad variant av Markions evangelium. Det finns inga bevis för att Markion verkligen redigerade bort partier ur Paulus’ brev. Vi vet att han inte tog med Pastoralbreven (1, 2 Tim, Tit) eftersom de inte ingick i hans samling av paulinska brev. Det berodde antingen på att de inte ännu var skrivna på 130-talet, att Markion inte visste av dem, eller att han verkligen kände till dem, men ansåg dem vara förfalskningar (och därför uteslöt dem).

Det är därför möjligt att Markion bevarade Paulus’ brev i deras ursprungliga skick och att katolikerna senare lade till information, i stället för att som hävdas Markion skulle ha plockat bort information ur breven. Markions Paulusbrev saknade till synes alla uppgifter som på något sätt styrker den katolska uppfattningen samt alla hänvisningar till en historisk Jesus. Markion skulle således ha kunnat hävda sin uppfattning genom att ta bort alla obekväma uppgifter. Men katolikerna skulle på motsvarande sätt ha kunnat hävda sin åsikt genom att lägga till uppgifter som styrkte deras syn och inte minst deras makt.

Det är mycket intressant att studera de rekonstruktioner som gjorts av Markions uppsättningar av Paulus’ brev, genom att sammanställa uppgifter hos kyrkofäderna. Det visar sig att alla de få uppgifter hos Paulus som skulle kunna visa på en jordisk Jesus saknas i Markions uppsättningar av breven. Måhända visste Markion att dessa var uppgifter som var tillagda breven i efterhand eller så lades de till efter Markions tid.

Markion betraktades av katolikerna som gnostiker. Men han stod för en gnostik som på många sätt var annorlunda än det vi normalt betraktar som gnostik. Markion ogillade alla former av spekulation och allegoriska uttolkningar av skrifterna. För honom innebar frihet från den judiska lagen inget utsvävat leverne. Däremot ville han, liksom de flesta gnostiker, helt klippa banden med judendomen och han såg judarnas Gud Jaho som en hängiven barbar och de judiska skrifterna som en katalog över hans brott mot mänskligheten.

Skulle de hebreiska texterna vara äldre än de mesopotamiska?

Nu befinner du dig i kvicksand Melvin Det finns tre mesopotamiska flodberättelser bevarade. Den yngsta berättelsen är det långa eposet om kung Gilgamesh, där flodhjälten heter Utnapishtim. De äldsta tavlorna innehållande Gilgamesh-eposet är från ca 1750 fvt. De flesta citaten brukar hämtas från den bäst bevarade tavlan som hittades i ruinerna av Sargons och Asurbanipals bibliotek i Assyriens huvudstad Nineve. Biblioteket förstördes av perserna 612 fvt. Gilgamesh var enligt uppteckningar en kung som levde i Babylonien omkring 2700 fvt.

En något äldre skildring är den om Atrahasis ”Den Övermåttan Vise” som innehåller både en skapelse- och en flodberättelse varur författarna till Bibeln hämtat sitt material. Berättelsen om Atrahasis har återfunnits på flera olika ställen. Den bäst bibehållna uppteckningen är en babylonisk lertavla från ca 1650 fvt, men eposet härrör säkerligen från sumerisk tid.

Äldst av flodberättelserna är den sumeriska skildringen där flodhjälten heter Ubar-Tutu eller Ziusudra. Berättelsen är endast fragmentariskt bevarad.

När det gäller skapelseberättelsen Enuma Elish (”När ovan”, textens två första ord) är verket från ca 1700 fvt men det bygger sannolikt på en ännu äldre sumerisk förlaga. I denna berättelse försiggår skapelsen i samma ordning som den inledande skapelseberättelsen i Första Mosebok, den så kallade Prästskriften (P) från 400-talet fvt.

Hur förhåller det sig då med Bibelns böcker? Jo, de äldsta bevarade skrifterna är från något århundrade före vår tidräkning och ingen enskild del (ens fragment) går längre tillbaka än 1100 fvt, kanske inte ens så långt tillbaka.

Och även om vi räknar med det totalt osannolika scenariot att Mose har skrivit de äldsta böckerna så skedde detta tidigast på 1400-talet fvt. Då är att beakta att detta i så fall skedde innan det hebreiska skriftspråket ännu tillkommit. Även om det har påträffats en inskription med det hebreiska alfabetet från 1100- eller 1000-talet och en dikt från 900-talet – båda troligen skrivna av skolpojkar – så finns det ytterst litet hebreisk text bevarad från 800-talet och tidigare. Under 800-talet förekommer några få inskriptioner, i exempelvis Geser, men ingenting av det bevarade kan betraktas som egentlig litteratur. Med början på 700-talet och framför allt under 600-talet och framåt finns däremot relativt mycket bevarat, ofta i form av brev, kvitton på skatteinbetalningar och andra transaktioner inristade på krukskärvor, likaledes finns inskriptioner på olika föremål och i gravar.

Så hur du än vrider och vänder på begreppen kan du omöjligt få de hebreiska Bibeltexterna att bli äldre än de mesopotamiska.

Är JHVH och Satan densamme?

Jag ska ge två exempel från Bibeln som tyder på att JHVH och Satan är densamme.

I Andra Samuelsboken 24:1 står det:

”Herrens [hebreiska JHVH] vrede blossade åter upp mot israeliterna, och han eggade David mot dem. ’Du skall räkna folket i Israel och Juda’, sade han.” (2 Sam 24:1)

Första Krönikeboken omtalar samma händelse med följande ord:

”Satan trädde nu upp mot Israel och eggade David att räkna israeliterna.” (1 Krön 21:1)

De båda verserna omtalar samma händelse, men i det ena fallet sägs den som eggade David vara JHVH och i det andra Satan. Det måste (sett endast utifrån texten) betyda att JHVH är densamme som Satan. Också Paulus likställer de båda. I sitt andra brev till Timoteus skriver han:

”Smeden Alexandros har gjort mig mycket ont. Herren skall vedergälla honom efter hans gärningar.” (2 Tim 4:14)

Vem denne Paulus’ Herre är, torde åtminstone Timoteus själv ha insett, eftersom Paulus i sitt första brev till denne skrivit:

”bland dem Hymenaios och Alexandros, som jag har överlämnat åt Satan för att de skall lära sig att inte häda.” (1 Tim 1:20)

Återigen sägs Herren och Satan vara samma person. I ärlighetens namn måste dock sägas att Paulus inte har skrivit Timotheosbreven, då dessa är skrivna långt efter att Paulus lämnat detta jordeliv.

Som motinlägg mot vad någon senare skrev, så blandar jag inte samman Gud med Satan utan i så fall endast JHVH med Satan. Och jag bara visade att det finns textställen i Bibeln som tyder på det, men då Bibeln innehåller så mycket motsägelsefullt material är det inte märkligt att även sådant går att finna.

Skillnaden mellan ande och själ

Det är sant som du säger att ande och själ blandas samman och ofta används som om de vore synonymer. Men ande och själ är två skilda enheter och har så varit ända från början. Detta är inte helt lätt att utreda. Men som grundregel kan sägas att både ande och själ betecknar såväl materiella aspekter som medvetenhetsaspekter. Till svårigheterna hör att begreppen har använts för att beteckna olika saker, varför man inte kan säga att det ena eller andra svarar mot något bestämt. Vad som avses måste avgöras av i vilket sammanhang orden förekommer.

Begreppen användes av de första kristna och då framför allt gnostiskt kristna. Senare har de också nyttjats av olika teosofiska riktningar och de svarar även mot bestämda begrepp inom exempelvis buddhismen. Som en grundregel kan sägas att anden ALLTID är överställd själen, under förutsättning att båda begreppen används om en och samma företeelse.

Ett sätt som själ och ande användes inom den tidiga kristendomen var att beteckna människans olika medvetenhetstillstånd. I detta fall avsåg själen känslorna och svarade mot det känslohölje som teosoferna betecknar astralkropp. Då svarade ande mot tänkandet och det högre tänkandet var att likställa med gnosis. Detta svarar mot teosofernas mental-/kausal-kropp.

Men begreppen transformerades även så att själen svarade mot människans normala medvetenhet (alltså känslor och tankar) och anden var det högre tillstånd av medvetenhet som gnostikerna (och Paulus) betecknade som Kristusmedvetande (Kristus lever i mig). Detta senare varar helt mot Platons idévärld.

I en ännu högre transformering svarade själen mot Sonen, alltså Kristus eller idévärlden, medan anden symboliserade Fadern, således den högre skaparguden.

I ytterligare högre transformering svarade själen mot ett högre Kristustillstånd i den nionde sfären (eller himlen) medan anden svarade mot Fadern i den tionde sfären.

Därutöver användes begreppen för att beskriva skillnader mellan olika medvetenhetstillstånd och för att beteckna de olika kroppar människan sägs vara centrade i efter sin död, eller efter uppnådd Kristusmedvetenhet, eller varför inte nirvana.

Tragiskt är därför att Bibelkommission har felöversatt själ och ande i exempelvis Paulus’ brev så att där står själ trots att Paulus använder ande (pneuma). Så här står det i Bibel 2000:

”En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. Men den gifta kvinnan tänker på vad som hör världen till, hur hon skall vara sin man till lags.” (1 Kor 7:34)

Man översätter vidare i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel till ”kropp och själ. Men grekiskan har här pneuma (πνευμα) vilket betyder ande. Man ändrar också själ till fysiskt liv, vilket givetvis syftar på en fysisk kropp:

”Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. (1 Kor 15:44-45)

Man översätter alltså till: ”kropp med fysiskt liv” och ”varelse med liv” men i grundtexten används orden Psychikos och psychē (ψυχή); grekiskans ord för själ. I det andra fallet råder inget tvivel om att en ordagrann översättning skall vara ”Levande själ” eller ”själ som är levande” (psychē zaōan), och inte varelse med liv, då det är själen som är nyckelordet. Likaså blir kropp med ”fysiskt” liv helt missvisande då psychikos avser det livgivande i andedräkten, men inte åsyftar det fysiska utan det själsliga.

Nu kanske du förstår varför jag undviker begrepp som själ och ande. Det är nästan omöjligt att kunna kommunicera med begrepp som har så olika innebörd för olika personer. Den ena vet ej vad den andra menar.

Dionysos och Buddha korsfästs, men inte Krishna och Horus

Jag har inte kunnat belägga att Horus korsfästes. Detta är ett obestyrkt påstående som cirkulerar på Internet. Krishna korsfästes, så till vida att han fastnade i ett träd efter att en jägare genomborrat honom med en pil. Därefter dör Krishna och far till Swarga (himlen) Men denna förställning är såvitt jag förstår rätt så sen, troligen inte belagd förrän på 800-talet i Harivamsa.

Däremot korsfäst både Dionysos och Buddha. Dionysos finns avbildad på vaser från 400-talet fvt uppsatt på en påle eller själv varande pålen. På tvåhundratalet vt finns Det finns också ett krucifix med Dionysos, eller rättare sagt Orfeus/Bacchus, och detta dateras till ca år 200. Det verkar dock som om denna avbildning av Dionysos på korset (som är ca 200 år äldre än motsvarande avbildning av Jesus på korset) är en förfalskning.

När det gäller Buddha finns en nästan okänd sanskrittext som anses härröra från början av nollhundratalet där Gautama korsfästs. Gautama döms oskyldigt till döden av kungen på folkets uppmaning och hängs levande på en påle och han får sina leder genomborrade. Han avlider sedan men hinner producera två ägg ur vilka två prinsar föds och dessa smörjs var för sig till kung. Att smörjas till kung är naturligtvis detsamma som att vara Messias (den smorde). Till saken hör att sanskritordet för de äggskal som ligger nedanför korset också betyder huvudskalle. Och huvudskalle är betydelsen av Golgata där Jesus sägs ha korsfästs.

Jesus och Nikodemos

Ett exempel på att Johannes använt sig av Markus står att finna i berättelsen om Jesus och Nikodemos (Joh 3:1-21). Nikodemos betyder för övrigt ”folkets härskare” och i 3:1 sägs denna Nikodemos vara ”judarnas härskare”. Det är därför troligt att även Nikodemos är en påhittad person som givits ett namn som stämmer med hans funktion. Hur som helst; Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos undrar hur det är möjligt att på nytt ”komma in i moderlivet”. Jesus visar att Nikodemos har missförstått honom och att det inte handlar om att födas på nytt utan att födas från ovan i anden som liksom vinden ”blåser vart den vill … men du vet inte varifrån den kommer.” För att födas på nytt måste man födas från ovan ”av vatten och ande”.

Det hela rör sig om en liten ordlek där det grekiska ordet ανωθεν utnyttjas. Uttrycket ”γενναω ανωθεν” (gennao anothen) betyder nämligen både ”på nytt” och ”från ovan”. Och Nikodemos missförstår uttrycket och tror att Jesus menar på nytt när han egentligen menar från ovan. Detta samtal kan därför ha utspelat sig enbart på grekiska då motsvarande ordlek inte går att åstadkomma på arameiska eller hebreiska. Och givetvis kan vi inte föreställa oss att Jesus och Nikodemos språkats vid på grekiska, varför hela denna scen måste vara en litterär konstruktion.

Men än intressantare är att denna berättelse hos Johannes egentligen bara är en omtolkning av Markus’ berättelse om en man som ägde mycket (Mark 10:17-31). Den berättelsen handlar om vad man ska göra för att få evigt liv. Markus låter den ungen mannen fråga: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”. Och Jesus svarar: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” (10:17-18). Författaren av Matteusevangeliet ogillade detta i Markusevangeliet. En Jesus som tvingas säga att han inte är god måste rimligtvis vara en syndare, ty endast Gud är syndfri. ”Matteus” lät därför omformulera frågan så att mannen frågar: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus slipper därmed sänka sig till den nivå att han säger sig inte vara god. Men han tvingas ändå i Matteus’ fattning yttra: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god.”

Johannes insåg problemet och undvek fällan genom att helt omformulera berättelsen så att frågan om vad man behöver göra för att uppnå evigt liv aldrig ställdes. Jesus levererar svaret alldeles av sig själv till Nikodemos. I stället nyttjade han en vers hos Markus som befann sig endast några rader ovanför berättelsen om en man som ägde för mycket. Alldeles före berättar Markus om Jesus och barnen och Jesus säger där: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Det var denna mening som fick utgöra grunden för Johannes’ komposition om att födas på nytt som barn eller födas i anden från ovan; allt för att vinna evigt liv.

Och detta resonemang bygger jag i huvudsak på sidorna 227-228 i Robert M. Prices bok The incredible shrinking Son of Man.

Jesu undervisning hos Matteus

Matteus har format sitt evangelium så att det ska efterlikna Toran, de fem Moseböckerna. Han har därför strukturerat undervisningen och framlagt den i fem urskiljbara enheter. Den första är Bergspredikan (5-7), den andra är Utsändningstalet (10), den tredje är Liknelsetalet (13), den fjärde är Ordnings- eller församlingsinstruktionen (18) medan den femte är Anklagelser mot fariseer och ett tal på Oljeberget (23-25)

Efter varje sådant pass kommer en nästan identisk avslutning:

1. ”När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning” (Matt 7:28)

2. ”När Jesus hade avslutat befallningarna till sina tolv lärjungar gick han därifrån för att undervisa och förkunna i städerna där omkring.” (Matt 11:1)

3. ”När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten.” (Matt 13:53)

4. ”När Jesus hade avslutat detta tal bröt han upp från Galileen och kom in i Judeen på andra sidan Jordan.” (Matt 19:1)

5. ”När Jesus hade avslutat hela detta tal sade han till sina lärjungar” (Matt 26:1)

Att Matteus klämde in två skilda ämnesområden i den sista enheten hängde säkert samman med att han ville få just fem enheter och inte sex. Det finns ju som bekant ingen sjätte bok i Toran.

En man med vatten i kroppen botas

”Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ’Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?’ ”Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ’Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?’ Det kunde de inte svara på.” (Luk 14:2-6)

Poängen med denna liknelse är att även de laglärda och fariseerna skulle dra upp djuret på en sabbat. Men finns det verkligen stöd för detta? Alla beskrivningar vi har ifrån Talmud och Dödahavsrullarna säger uttryckligen att man inte får befria ett djur som fallit ner i en grop på sabbaten. Man kan få mata det så att det överlever till efter sabbaten, men man får inte ta upp det. Undantaget är om man avser att ha en måltid i samband med en högtid och avsett att slakta ett djur, då kan man få ta upp djuret för att slakta det.

Så Lukas försöker tydligen lura oss att tro att Jesus skulle ha kunnat ha argumenterat på detta sätt mot fariseerna och trott sig kunna göra en poäng på något som han som uppvuxen i detta område måste ha känt till att fariseerna definitivt inte skulle göra. Alltså kan detta inte ha sagts av en person som var bekant med fariseismen.

Guds bud och människors regler

I Markus’ sjunde kapitel anklagar fariseerna och några skriftlärda lärjungarna för att äta med orena händer och frågar Jesus varför de inte lever ”efter fädernas regler”. Jesus besvarar dem genom att citera ur Jesaja:

”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.” (Mark 7:6-7)

Poängen Jesus vill göra är att fariseernas läror om renhet bara är människors bud. Men här är texten från Jesaja:

”Herren sade: Detta folk nalkades mig med ord, deras läppar ärade mig, men deras hjärtan var långt ifrån mig, deras gudsfruktan var inlärda människobud.” (Jes 29:13)

Jesus citerade inte Jesaja korrekt. Eller rättare sagt citerade han som vanligt Septuaginta som har just ”ty lärorna de lär ut är människors bud”. Vi ska alltså tro att Jesus inför fariseerna stod och citerade ur den grekiska översättningen av Jesaja. Och det kan inte heller ha varit så att Jesus gav det rätta citatet och evangelieförfattarna använde Septuaginta för att översätta från arameiska till grekiska. Om Jesus hade citerat Jesaja rätt hade han inte kunnat få fram sin poäng. Vi har här alltså ytterligare en skapelse av Markus.

Lilla apokalypsen

Markus’ 13:e kapitel, ofta benämnt den lilla apokalypsen, är en grundligt sammanställ midrash (så kallade bibeluttolkningar gjorda av lärda judar) ur framför allt Daniels profetbok. Kapitel 13 som i 13:2 hänvisar till templets förstörelse år 70, anses ofta ha cirkulerat som en egen skrift (se 13:14) innan Markus infogade den i sitt evangelium. Jag har i alla fall sammanställt några av de källor som kan ha nyttjats för att skapa denna lilla apokalyps. Jag visar här i tabellform hur man gick tillväga.